Vem kan man lita på

På 70-talet hade Hoola Bandoola Band med profilerna Michael Wiehe och Björn Afzelius en stor hit med låten ”Vem kan man lita på”.

Frågan är berättigad även idag, inte minst i relationen till landstinget i Västernorrland. Säkert hade många hoppats att med det nya styret efter 2010 års val skulle en omsvängning och förbättring ske. Istället kunde vi i riksnyheterna den 27.3 höra om en 22-årig kvinna i Sundsvallsområdet. Hon hade varit sjuk en tid men blev allt sämre, när hon slutligen ringde och sökte ambulans till akuten vid tre olika tillfällen samma dag. Hennes problem togs inte på allvar, hon fick ingen ambulans och avled samma kväll.

Det är inte första gången sånt här sker, för en tid sedan handlade det om en ung man som avled i sin bil på väg till sjukhuset sedan han bollats runt i systemet istället för att ges vård, och på förlossningen på Sundsvalls sjukhus har i ett par uppmärksammade fall barn fötts med grava hjärnskador på grund av syrebrist, orsakad av felbeslut hos ansvarig läkare.

Häromdagen kom också en rapport som visar att risken för sjukhusrelaterade infektioner vid länssjukhuset i Sundsvall är 10%, högst bland alla länssjukhus i landet. Kötiderna är långa och tillgängligheten till vård när man behöver den beläggs med alltfler restriktioner. Alltfler som en sjuk och trött person skall övertyga, för att komma innanför grindarna, är det så vi skall ha det?

Nog finns förbättringsutrymme, och det måste till om inte vården helt skall mista sitt anseende som en av våra allra viktigaste trygghetsfaktorer. Men frågan i denna kommersialiserade tid återstår, vem kan man lita på?

2012.03.28

Jarl Strömbäck

Mönstret går igen i LVN

Så var det dags igen i landstinget i Västernorrland. Det ena krispaketet har inte hunnit verka innan nästa knackar på. Nu är det ”nye” landstingsdirektören som tagit fram kvasten, och det han föreslår skall sopas bort är de aktiviteter inom landstingets ram som inte anses tillhöra kärnverksamheterna. Främst då skolor och kulturaktiviteter. Inget ont i det, kan man finna nya huvudmän för de områdena, så visst vore det bra. Men det löser på inga sätt landstingets problem.

Fullmäktige i sammanträde

Den besparing man nu ser framförs sig om ca 500 miljoner kan nämligen inte täckas med de ca 200 millioner, (ca 3% av landstingets budget,) landstinget betalar in i regional utvecklings budget. Svaren på landstingets återkommande problem ryms inom sjukvården, dess organisation och kostnader. Det är också där underskotten under alla år varit problemet.

I de olika utredningar som gjorts har också funnits vägledning för att förbättra flöden och ekonomi. Ett exempel är den operationsutredning som presenterades för några år sedan, och som visade att vi hade dubbelt så många operationssalar sammanlagt på våra sjukhus, än som borde vara fallet med ett effektivt utnyttjande. Och att följaktligen utnyttjandegraden var mycket låg. Vidare framkom att schemaläggningen inom på området inte fungerade på ett optimalt sätt, det fanns ingen övergripande styrning vilket innebar att operationer ibland inställdes pga brist på personal nödvändig i arbetet.

Den typen av utredningar har tyvärr tendensen att hamna i frysboxen tämligen snabbt, de är inte önskade av professionen, och drunknar i käbblet mellan mellan politiker som borde stå över särintressen, men väljer att se sin roll som företrädare för ett visst sjukhus. Striden förblindar, den leder bort från en konstruktiv lösning. De politiker som väljer att ständigt angripa andra sjukhus än det ”egna”, permanentar problemen istället för att lösa dem.

2011.11.03
Jarl Strömbäck/SPI