Vanstyrets politik 5.

Vi har nu i vår lilla genomgång kommit till den riktigt stora och tunga dansen, den som kommer, direkt och indirekt att kosta kommunen norr om skogen allra mest pengar. Men också den man söker att så längt det går hålla borta från offentlighetens strålkastarljus.

Domsjö fabriker

Låt oss gå 10 år tillbaka i tiden. Där borta på fabriken i stans utkant ryker skorstenen än. Men det stora internationella bolaget med namn synonymt med ön, vill bli av med den 100-åriga fabriken. Den är utsliten, investeringarna har länge hållits tillbaka. Men att stänga fabriken är dålig PR. Dessutom kostar det massor med miljoner att lägga ner och genomföra en rivning. Alltså söker man några riskvilliga personer som på ekonomiskt fördelaktiga villkor kan tänkas köpa anläggningen. Det lyckas också, sju personer satsar vardera 150 000 kronor, och blir ägare till fabriken för mindre än vad en villa kostar i staden.

Nu startar en dans runt kommunkassan som sannolikt saknar motstycke i landet. Den kommer att göra de sju delägarna till multimiljonärer, och kommunen till den ”fattige kusinen från landet”, blåst på snart sagt alla sätt och vis.

Den gamla fabriken är ett monument för arbetarrörelsen i kommunen norr om skogen. Generation efter generation av präktiga S-väljare har fostrats där i arbete och politik. Att fabriken hotas blir till ett hot också mot den heliga traditonen. Stödet för fabriken blir därefter att likna vid obetingat.

Det börjar omedelbart med att kommunen köper in sig i fabrikens ”skrot”, som insatta brukar kalla det. Nästan 200 miljoner för att bli delägare i pannor och annan utrustning som inget har med kommunala behov att göra. Övik Energi får i alla de här affärerna agera front för politiken.

Nästa stora steg blir att befria fabriken från de stora investeringar man behöver göra på energiområdet. Istället för att bygga ut fjärrvärmen för kommunens behov för 270-300 miljoner, kommer man på den ”geniala ”iden att bygga ett kraftvärmeverk, helt anpassat till fabrikens behov. Det skall komma att kosta 1200 miljoner innan de står färdigt. En merkostnad som helt kan tillskrivas den politiska viljan att stödja fabriken.

När så finanskrisen 2008 slår till knäar också fabriken, i vart fall vil man påskina det. Naturligtvis står kommunen redo att lösa det problemet, för 220 miljoner köper man in sig i fabrikens vattenhantering och kajer. Återigen ett uttryck för direkt stöd för fabriken, inget av kommunal verksamhet betingat åtagande.

I riskkapitalisters värld är ordet exit ständigt närvarande. Det står för den tidpunkt då man säljer av en verksamhet med största möjliga vinst. Det är nu dags för de som köpte fabriken att efter de massiva stöd de fått, och den upprustning som det inneburit, lämna verksamheten med största möjliga profit.

Den fabrik som de köpte för 1 miljon säljs för 2000 miljoner. På vägen till den framgången har kommunen direkt eller indirekt investerat över 1000 miljoner vilka är att betrakta som direkta stöd för fabriken, men får inte ett öre av den stora vinsten i försäljningen.

Allt har en början, men också ett slut. Miljardrullningen har gjort energibolaget konkursfärdigt. Det är dags att börja pumpa in miljonernas mångfald för att rädda det som räddas kan. Svångremmen dras allt hårdare om förvaltningarna. Och det ständigt positiva kommunalrådet har allt svårare med sin trovärdighet. Låneskulder i bolagen vill man inte längre hantera direkt via bolagen, det ger alltför mycket insyn och rubriker. Man konstruerar en Internbank och ger den så vida ramar att man slipper ständigt återkommande redovisningar i fullmäktige och media.

Och den avgående fabriksledningens VD har vänligheten att i sitt tal efter försäljningen vilken gjorde honom oerhört förmögen konstera, ”utan kommunens stöd hade detta inte varit möjligt”.

Så sant, så sant. Det kommunala vanstyret skall nu kompenseras med höjda skatter, kommunalskatten kommer 2013 att vara nästan 2 kronor högre än rikssittet. Troligen höjda avgifter på olika områden. Och medborgarna ka förvänta sig tal om se att se möjligheterna, och akta sig för den mentala försurningen.

I retorikens värld är allt möjligt.

2012.06.15

Jarl Stömbäck

Gruppledare SPI

Voffår gör di på dette viset?

Det är skönt att leva flott. Känna sig rik och kunna investera. Äta goda middagar med likasinnade, och småleende raljera över de som tittar på och undrar? Så en vacker dag kanske den flotta färden tar abrupt slut, man kör i all sin prakt över stupet.

Så kanske man på ett målande sett skulle kunna beskriva handlingen hos ledningen i kommunen norr om skogen. Kommunalrådet alltid glad och käck, inget är omöjligt och kommunen stämplar världsklass i sitt pass. Man satsar hårt, skall bli en föregångskommun och knyter sig hårt till ett par av ortens företag och dess mest vildsinta hjärnor. Det byggs drömmar om fabriker som växer fram i skogsland och vid kust. Men kanske hade man inte tänkt lika långt som vildhjärnan, han som påbörjade planteringen i Afrikas varma länder, liksom i mellaneuropa. Så påbörjade krackeleringen av den drömmen, men med många hundra miljoner försvunna, vart vet kanske bara vildhjärnan, han som var en sådan suverän förförare.

Men det var inte den enda resan i limousinen. Det nya konsortiet som tog över den 100-åriga fabriken istället för att den las ner, de behövde mycket hjälp. Investeringarna i form av borgensförbindelser haglade tätt. Miljonerna i hundratal likaså.

Det handlade om direktinvesteringar i fabriken, om ett kraftvärmeverk som sades byggas för fjärrvärmens skull. Men där fjärrvärmen bara utgjorde ett fåtal procent av den inbyggda kapaciteten. Det dimensionerades helt för att stödja det enskilda företagen. Och för att det skulle gå igenom fullmäktiges granskning, bantades kalkylen till att visa en kostnad på 700 miljoner, den skulle sluta på nära 1200 miljoner innan det var färdigt. Så blåstes beslutsfattarna, och tilläggskostnaderna duggade tätt.

Industrins hamn och infrastruktur för ytterligare SEK 220 miljoner köptes när det gick motigt för företaget 2008. Allt utan annan säkerhet eller affärsmässighet än den goda viljan. Så gick det till när slutligen ägarna till den gamla fabriken 2011 slutligen kunde kröna sin bana med att 2011 sälja den till nya indiska ägare för 2 miljarder kronor.

Från nedläggningshot till 2 miljarder kronor, bättre för ägarna än den största lottovinst. Och dess VD tog sig friheten att tacka kommunen för dess stöd, inte med del av försäljningsintäkten om nu någon trodde det. Nej ett enkelt verbalt tack för det ekonomiska stöd utan vilka fabriken inte kunnat överleva.

Det är nytt år, 2012, och någon gång skall räkningen betalas. Summan av ansvarsförbindelser kommunens ansvariga skrivit på för att möjliggöra limousinfärden har från 2003 till 2011 ökat från ca 2 miljarder till ca 6 miljarder. Det har kostat på och nu skall siffrorna omvandlas till reda pengar. Miljardkris med stora svarta bokstäver är rubriken i lokaltidningen den 24 november 2011.

Någon skall betala, och det högst sannolika är att de som får notan är i vart fall inte de som åkt i limousinen, det är de som med förundran tittat på och undrat som de små rumpnissarna i Ronja Rövardotter, voffor gör di på dette viset.

2012.01.09
Jarl Strömbäck