Sista resan

Resan upp till Kalix den 18 december blev vintrig. Snöröken gjorde omkörningar problematiska, och det fick ta en dryg timme längre än vid sommarföre. 45 mil och sex timmar bakom ratten och vi kunde checka in på det lilla men välskötta hotellet.

Efter beställning av handblommor i den lokala blomsterhandeln, fick bastubad och middag med yngre bror i det gamla föräldrahemmet på kvällen bli en fin avslutning på den dagen.

Den 19 december mötte med 12-gradig kyla och ett lätt snöfall. Efter morgonpromenad och en del mindre butiksärenden, blev det dags att klä om för resans verkliga skäl, att följa Mor Signe på den sista resan.

I kyrkan hade ett 60-tal anhöriga och vänner samlats, ceremonin hölls på ett värdigt och fint sätt av prästen Annti. Den vita fina kistan och alla blommorna, psalmerna och orden och de våta kinderna. Allt det som hör den stunden till. Minnesbilderna kom tillbaka, i augusti sågs vi senast, då klättrade barnbarnsbarnet i fjärde generationen, 3-åringen med självklar rätt upp i den gamles famn när vi sågs i hennes hem.

Vi var 6 starka bärare, de tre sönerna och de tre barnbarnen, finasmannen och elitpolisen som kommit från Stockholm, och överläkaren och ögonspecialisten. På kyrkogården blåste en bister vind, vi sänkte ner kistan i det djupa hålet och tackade med våra blommor för de många år hon funnits, och för att vi finns. Sjöng en psalm innan vi åkte till det lilla hotellet för en trivsam och trots allt glad minnesstund. En minnestund jag tror så som hon skull önskat den.

Mörkret hade återvänt när vi alla skingrades, och vi satte oss i bilen för de 6 timmarnas resa tillbaka. Den sista resan för Mor Signe var fullbordad, drygt 97 år fick hon på sin livs vandring. Klar i huvudet men med sargad kropp levde hon sina dagar i egen lägenhet, med viss hjälp av anhöriga de sista åren. En stark och mycket fin kvinna fick ett värdigt avslut på sin livsvandring.

2012.12.22

Jarl Strömbäck