Minnesstunden för offren från Utöya i Oslo blev av rapporteringen att döma en känslomässigt stark och för det norska folket värdig ceremoni. Polisens handlande under de ödesdigra timmarna kommer att utredas vidare, vilket är bra. Men det sätt man hanterat den här katastrofen, när den väl skett, från det norska ledarskapets sida är värt beröm. Jens Stoltenberg har visat sig värdig sin roll och sitt ämbete, likaså den norske kungen.
Att möta ondskan med dess motsatts, försoningens och kärlekens budskap är precis den motsatts som behövs till de idéer som anstiftaren till dåden för en månad sedan hade. Men kvar ligger också en del tankar som måste få genomslag.
Medmänskligheten och toleransen människor emellan är rimligen den viktigaste beståndsdelen i ett öppet och demokratiskt samhälle. Men trygghet och rättssäkerhet kräver också lagskyddade områden och synsätt.
Det kanske viktigaste av dessa är hur vi ser på tillgängligheten av vapen i vår moderna tid. Det fanns en tid när vapen av olika slag var en del av varje familjs verklighet. Jakt och fiske var nödvändiga delar av hushållet i stora delar av landet, så är det inte längre. Numera är det snarare så att de aktiviteterna blivit en hobbyverksamhet för intresserade.
I det sammanhanget skall också vapenlagarna ses. Människan har satt sig själv som gud över alla andra organismer på vår jord. Det innebär också ett särskilt stort ansvar. Samtidigt som människor svälter ihjäl i stora delar av världen, tycks det aldrig vara brist på vapen och ammunition. Vapen är våldets förlängda arm, och bör hanteras under stor offentlig kontroll.
Att i de sammanhanget tillåta en spridning av militära och polisiära vapen till personer som inte rimligen har något egentligt behov av dem, är svårt att förstå. En skärpt vapenkontroll borde vara en naturlig del i samhällen präglade av tanken på fred, frihet och demokrati. Jakten ryms i de sammanhangen, men med rimliga begränsningar av de verktyg som används.
2011.08.23
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar