Kustens skördemän

Far och son, två av de utrotningshotade De blir allt färre, kustens skördemän, de utrotningshotade. Redan innan påsken börjat firas sattes båten i sjön. Nu har de redan flera veckor, ur ett isande kallt hav skördat det havets silver, som i varma augustikvällar skall avnjutas till sång och glamman under beteckningen surströmming. Om någon vecka är strömmingsfisket avklarat, säsongen är kort. Då följer några veckor med laxfiske utefter kusten. Det är inget lukrativt fiske, den odlade laxen har för länge sedan gjort laxfisket till mer av ett slit än en inkomst att räkna med. Ändå behövs den inkomsten på marginalen. Den marginalen är nämligen tunn som nattgammal is. Fredningsbestämmelser och en aggressiv sportfiskarlobby som tar upp 3-4 gånger mer lax än de få yrkesfiskarna på kusten, gör vad de kan för att utrota yrkesfisket. Och byråkratin har satt sina tänder i yrkesmännens av slit i vatten och med tunga nät valkiga händer. När höstmörkret återkommer är det så dags för en månad av löjfiske. Då skall varumärket Kalix löjrom spridas ut över landets lyxkrogar sedan fiskarna i iskalla förhållanden och mörker trålat sin fångst, gallrat den och kustbyarnas kvinnor tagit ur fisken den åtrådda rommen. Jagade av byråkratins företrädare med säte på ortens finaste hotell sliter fiskarna med sitt trålande från 4-tiden på morgonen, till sen eftermiddag. Byråkraterna kräver att få reda på när man avser komma i hamn med fångsten för att lyfta på rumpan ur hotellfåtöljen och åka ner för att få sina rapporter över fångster och ta sina stickprover. De kommersiella riskerna bär fiskaren med sin båt och sina utrustningar. Kravsamhällets behov av att ifrågasätta, misstänkliggöra och begränsa fiskets möjligheter behövs i ett internationellt perspektiv. Men respekten för den lilla kustfiskarens överlevnadsmekanismer har inget med storsjöfisket att göra. Det småskaliga kustfisket kan aldrig bli en utrotningsfara för fiskebestånden, den risken ligger helt i det stora havsbaserade industrifisket. Kustfiskaren är en utrotningshotad art, och med den faller också ett tusenårigt kulturarv. Och därmed går också vår möjlighet att äta färsk nyfångad fisk om intet. Dags att tänka om kanske? 2009.05.10 Jarl Strömbäck