Den inget förstår?

Vår KS-ordförande i kommunen norr om skogen hade i ÖA den 4.8 ett inlägg där hon framhäver kommunens problemfria och välmående situation. Mot den bakgrunden vill jag gärna medge att jag dessvärre tillhör den grupp kommunmedborgare som inget förstår.

Jag förstår inte det kloka i att med ca 250 miljoner i kommunala medel stödja verksamheter i Afrika, för att sedan sälja dem för 400 kronor?

Jag förstår inte det kloka i att Domsjö fabriker direkt eller indirekt gavs stöd med ca 500 miljoner (inkråm o vatten etc.), utan att kommunen försäkrade sig om del av den värdetillväxt som försäljningen till indierna innebar. Ägarna till Domsjö Fabriker köpte den för 1 miljon, och sålde för 2000 miljoner utan att ett öre av dessa kom kommunen till del. Maken till bristande affärsmässighet får man leta efter. Det är inte konstigt att de före detta ägarna är jublande glada efter den blåsning kommunens medborgare på det sättet utsatts för.

Jag förstår heller inte det kloka i att blåsa på med ett kraftvärmeverk med en kapacitet som inte på något sätt står i rimlig paritet med kommunens behov av fjärrvärme. Hade man nöjt sig med det, hade kostnaden blivit ca 300 miljoner istället för de 1200 miljoner som nu blev fallet, och som kommer att innebära att ett antal hundra miljoner måste tillföras energibolaget i kapitaltillskott förutom de 300 miljoner som redan avdelats.

Jag förstår heller inte den fascination vid affärsverksamhet som präglat kommunens agerande de senaste 10 åren, när man i grunden saknar erfarenhet av den typen av verksamhet. Varför inte istället vända det goda ögat och resurserna till de många som sliter med de kommunala kärnverksamheter vilka ständigt tycks stå under nya besparingskrav.

I den mån jag tillhör gruppen som inget förstår, får jag väl nöja mig med det och med vetskapen att den gruppen ökar i allt högre takt.

05.08.2012

Jarl Strömbäck

Gruppledare SPI

Kejsarens nya kläder

HC Andersen var en skarp iakttagare, och en lysande skribent. Få om ens något som skrivits i koncentrerad form har en större relevans än just sagan om kejsarens nya kläder. Bedragaren som förmådde kejsaren att tro på drömmen om det utopiska. På vägen utmanövrerades tvivlarna den ene efter den andre, och på olika sätt.

Till sist gick kejsaren trotsigt stolt med sin krona på huvudet, naken inför folket men i tron att han bar den förnämsta av dräkter. Men folket såg verkligheten, den att kejsaren var ju naken.

I vår tid finns parallellen i högsta grad i kommunen norr om skogen. Där lät man sig förföras av bedragaren i en bilhandlares förklädnad. Ethanol-jesus hade landat, och nu skulle fabriker byggas, landet skulle bli rikt. De som hissade varningsflagg var bakåtsträvare, hade inte förmågan att se möjligheterna.

Men bedragaren såg möjligheterna, andra möjligheter. Sedan kommunen år 2005 väl fastnat på den utkastade kroken, tog han de för utbyggnaden i Norrland avsedda pengarna och åkte ner till Afrika för att bygga sockerfarmer. Talat om etanol ur träråvara, var inget han trodde på, framtiden fanns i andra delar av världen. Talet om den välsignelsebringande norrländska etanolen fick fortsätta ännu några år, innan bubblan sprack.

De hundratals miljoner som skulle använts för fabriker och arbetsplatser i de norrländska länen försvann i afrikanska, polska och andra projekt. Kommunen står nu med ett utarmat energibolag som behöver ca 1 miljard i nya pengar för att inte gå omkull. Och kommunalrådet, vår lokale kejsare gör sitt bästa för att skyla sin nakenhet.

Priset för godtrogenheten förklädd i det förföriska ordet möjligheter, får nu kommunens invånare, i synnerhet de äldre betala. Höjda avgifter, sparbeting på 2,5% i kommande budget i verksamheter som redan tidigare hyvlats hårt.

Hur stort är tålamodet egentligen, är uppgivenheten så stor att man inte förmår utkräva ansvar?

2012.04.11

Jarl Strömbäck