De är återkommande, de brott mot rimlighet och anständighet
vi läser om och tar del av. Eller är det rimligt att kasta ut människor som
behöver vårt stöd, och i de flesta fall kan bli mycket nyttiga medborgare i
vårt land? Är det rimligt att som nu pågår, sända tillbaka en kvinna till ett
afrikanskt land, en kvinna som inget hellre vill än att få stanna här och som för kort
tid sedan miste sin son i en tragisk olycka i grannkommunen?
Är det rimligt att skicka iväg en redan hårt prövad mor med
barn till ett land hennes barn aldrig bott i, och som står på gränsen till
inbördeskrig? Exemplen kan mångfaldigas, mannen som hotas av avvisning till
Iran trots familj och barn i Östersund?
Okänsligheten och rimligheten i handlandet upprör många, och
den myndighet som har att tillämpa lagstiftningen får stå i skottgluggen. Men
är det där ansvaret skall läggas?
Är det inte i själva verket de politiska partier från
vänster till höger som skapat det regelverk myndigheten följer? Partier som inte
sällan gömmer sig med sitt hyckleri i en förhoppning om att medborgarna inte
skall förstå. Och gärna pekar finger åt andra, men blundar för sin egen roll.
Vi behöver i Sverige bli fler, vårt stora land kan bära
många fler medborgare. I regeringens Framtidskommissions rapport tas också den
aspekten upp, vi behöver det internationella samarbete, i vilket också ryms nya
medborgare med annat ursprung än det ursvenska.
I synen på vem som får stanna och inte stanna i vårt land
måste medmänskligheten få ökat utrymme, istället för paragrafrytteriet.
2014.04.26
Jarl Strömbäck

