Morgon i rikets andra stad.
Dimmorna som så ofta hör våren till ligger kvar, snart skall de
skingras av solens strålar. Dimmor tycks också skymma sikten i de
politiska systemen, åtminstone för de många som inte förstår
eller vill förstå vilka drivkrafter som styr i vår tid. I det
sammanhanget är inlagd länk,
http://www.svtplay.se/dokument-utifrån/
med rubriken Frihandelns Pris, mycket väl värd den tid det tar att lyssna in den.
För det som pågår nu och
den framgång som Donald Trump och Bernie Sanders i USA-s primärval
har fått, har också givna förklaringar. Ett politiskt system som
låter sig styras av en ekonomisk elit utan folklig förankring,
mister också sin legitimitet över tid. I USA har i skuggan av
Nafta-avtalet arbetstillfällena försvunnit, samhällen och
levnadsförutsättningarna raserats för mängder av människor i den
utveckling som följt av utlokaliseringen av arbetstillfällen till
lågkostnadsländer. En utlokalisering som styrts av kortsiktigt
ekonomiska överväganden, utan att ta hänsyn till förutsättningarna
för de som drabbas.
Den politiska bas som en
välmående medelklass i USA har varit eroderas alltmer, och ersätts
av en oerhört rik och mäktig ekonomisk ekonomisk styrning, som via
kontroll över ekonomiska flöden och den juridik som ligger i det,
nu blivit i grunden mäktigare än de valda representanter som
förväntas styra utvecklingen. Tydligare kan det knappast bli än
utvecklingen i den senaste ekonomiska världskrisen för snart 10 år
sedan. Den organiserade banksvindel som då kastade in världsekonomin
i sin största kris sedan 1930-talet, fick i stort sett helt och
hållet bäras av skattebetalare och medborgare. Ingen enskild person
eller organisation har gjorts ersättningsskyldig eller lagförts för
de oerhörda svindleri som ledde fram till krisen.
I fallet USA, fann sig den
då nyvalde presidenten Obama snabbt bakbunden till händer och
fötter av de korrumperade politiker som hellre dansade med den
ekonomiska maktens ledarskap, än för det demokratiska ledarskapet.
Priset för det ser vi nu i primärvalen, där outsiders som Trump
och Sandders har större trovärdighet än det politiska system som
under årtionden har förskingrat sitt förtroendekapital.
Utvecklingen i de här
avseendena berör också i hög grad vår del av världen och vår
tid. Immigrationsfrågan och det handelsavtal som nu diskuteras är
stora, kanske rent av ödesmättade frågor att ta ställning till.
Kommer vår tids politiker
att ha modet och insikten att säga nej till ett handelsavtal, som i
grunden ställer demokratin och nationalstaten i väntrummet, och
intar arenan och makten i det ekonomiska livet i våra länder?
Om det handlar inlägget jag
hoppas ni vill lyssna in, och dess följder. Så som det nu ser ut i
USA, kan det snart se ut också i vårt land. Sverige-Demokraternas
framgång är också ett uttryck för de etablerade partiernas
minskade trovärdighet.
Anser man sig så förmer
att man inte vill inse det, då har man ett mycket stort eget problem
att ta sig an.
2016.03.14
Jarl
1 kommentar:
“Ryggradslösa djur eller evertebrater (Evertebrata) är en sammanfattande beteckning på alla de djurgrupper som inte ingår i ryggradsdjuren och inkluderar till exempel blötdjur, leddjur, armfotingar, nässeldjur och många fler djurgrupper, samt Sveriges statsminister Stefan Löfven.” – saxat ur Wikipedia, och milt omredigerat av undertecknad.
Lyssna även på Agenda, SVT-Play den 13 mars 21.15. Jag somnade till sist till Agenda, till den monotona, malande rösten som aldrig kan ge ett enda rakt svar på en enda fråga. Rösten var Stefan Löfvens, mannen som inför kamerorna vred sig som en daggmask på en metkrok, som kröp omkring under frågorna som vilket leddjur som helst. Det var Sveriges statsminister jag fick se och höra, och det var plågsamt. Det var evertebraten som briljerade med sin ryggradslöshet…
Löfven förstår tydligen ingenting alls. Löfven kan inte fatta varför folk tycker att det är bedrövligt att se hur han förvandlats från flyktingkrisens Messias, med sitt “Refugees Welcome”, sitt maranata-möte i Münchenbryggeriet och sitt brandtal på Medborgarplatsen till någon som säger allt det som han har fördömt innan han fick upp sina ögon. Folk undrar hur en statsminister kan svänga som Löfven gör, utan en tillstymmelse till skam eller ånger över att ha kastat skit på andra för de argument och de ord som han nu själv har gjort till sin retorik. Det är evertebraten som briljerar med sin ryggradslöshet.
I Löfvens värld är det alla andras fel att han inte såg vad som skulle komma i tid. Det var Migrationsverkets fel. Det är de andra EU-ländernas fel. Det är i förlängningen flyktingarnas fel som söker sig hit. Men det är inte Löfvens fel, inte regeringens fel att de saknar förmågan att regera, bara att reagera. Inte i Löfvens ögon.
I Löfvens värld är det ett ständigt tjoller och käbbel om det där med att ta ansvar. Löfven tror säkert att han tar ansvar nu genom att ändra sig, ändra sig igen, fördöma alla andra då för sådant som Löfven själv gör nu – när han tar ansvar. Det är en ansvarslös politik, eftersom den saknar självkritik.
Ett exempel ur intervju i Agenda med Löfven: “Återigen. Tidigare var du väldigt hård i dina omdömen när ordet ‘volym’ dök upp, till exempel när den moderata migrationsministern Tobias Billström för några år sedan efterlyste en debatt om volymer. Då skrev du att Billström avhumaniserade flyktingarna, på ett avhumaniserande språk där människor som flyr för sina liv beskrivs som ‘flöden’ och ‘volymer’. Har du själv nu ett avhumaniserande språk, Stefan Löfven?
– Upp och nicka, sockerdricka. Korv med bröd, Domsjö, Domsjö, Domsjö.
Ungefär så givande är det att lyssna till en intervju med landets statsminister, evertebraten Stefan Löfven. Plågsamt. Pinsamt. Patetiskt.
Skicka en kommentar