Vecka 6 var nyheten i vårt land den att dess invånare måste arbeta mera, ja ända till 75 års ålder innan de pensionerar sig. Om det kan mycket tänkas och tyckas. Till exempel, varför lägger man bara en bortre gräns, den om 75 år? Varför inte säga att man skall ha jobbat och betalat in ett visst antal år innan man får pension?
Låt oss göra tankeexperimentet att ingen får inkomstpension, inte heller garantipension (som är en form av social pension) förrän man arbetat minst, låt oss säga 40 år. Den som börjar jobba efter gymnasiet, inom omsorgen exempelvis skulle då med sin säkert slitna kropp kunna gå i pension vid 58 års ålder?
Den å andra sidan som vill leva loppan under ungdomsåren, se sig om i världen och kanske kombinera det med en långt utdragen utbildning, får kanske plussa sina 40 arbetsår till de 30 som mognadsprocessen tar?
Det är i och för sig inget ovanligt att man istället för ett givet år för pension, istället i en del länder kopplar det till antalet år i förvärvslivet. I det sammanhangen brukar man ge tidsavdrag för kvinnorna för den händelse de föder barn. Ett visst antal års avdrag per år. I vårt land naturligtvis kombinerat med synen på vem som är hemmavarande med de små barnen.
En annan väl så viktig synpunkt i den allmänna hysterin runt pensionstiden är synen på arbete. Det är en märklig och konstig uppfattning som speglas när man med arbete efter 65 år, endast räknar lönearbete. I verkligheten är de ju så att de allra flesta friska äldre gör en otroligt viktig insats i form av obetalt arbete som stöd för barn och barnbarn. Som anhörigvårdare och som nödvändiga länkar i det föreningsliv som utgör en viktig del av ett levande och mångsidigt samhälle.
Frågan om kostnaden för de äldre skall ses i ljuset av att de allra flesta betalat sina skatter under ett långt arbetsliv, bland annat för att ge de yngre en god och kostnadsfri utbildning. De fortsätter att betala skatt på sin uppskjutna lön så länge de lever, även nu sedan den yngre generationen valt att straffbeskatta dem.
2012.02.10
Jarl Strömbäck/SPI
Relingsvägen 22
89278 Bonässund
070-6727669
1 kommentar:
De som driver frågn om pension vid 75 års ålder är de personer som jag vill kalla samhällets "lättingar". De som i sitt yrkesförvärv haft lättsamma,icke tunga och för kroppen nednötande och utslitande verksamhet. Se vara vilk som debatterar frågan,yrkespolitiker, tidningsredaktörer,programledare, vd:ar i olagsstyrelser osv. Alla haar det gemensamt, de tillbringar sina arbetstimmar i varma lokaler,väl skyddade från farliga miljöer.
Frågeställningen väcks och drivs inte av de i tunga och slitsamma yrkena, som skiftgång, vård och omsorgspersonal, poliser, chaufförer,industriarbeten, ja listan kan göras hur lång som helst medd yrkesgrupper.
Så vi ser,kära vänner, det är "lättingarna" dvs manschettsyrkeskåren i vårt samhälle, de som genom sitt yrkesval i tidiga år har gått genom livet med välbehållen kropp och fysik, som driver frågan.
Och:Vem f-n har bestämt att vi skall arbeta från 07.00-16.00 hela vårt värdefulla liv, den frågan kan man alltid ställa sig.Livet innehåller så oändligt mycket mer än att gå som löneslav från 20 årsåldern tills man inte förmår något mer eller dör.
Slutligen: Lägger inte den här debatten om pensionsåldern en dimridå över den verkliga huvudfrågan i svensk politik idag, nämligen lösandet av arbetslöshetsfrågan. Ca 400.000 svenskar saknar utkomst. 25 % av ungdomar mellan 20-30 år saknar arbete och utkomst.
Detta är vad som skall debatteras och inte höjd pensionsålder.
Men Reinfelt och kompani har inga svar.Det räcker för dem att de själva har jobb med 140.000 kr i månadslön.
Skicka en kommentar