Ovälkommen start

Knappt har det nya året börjat innan de institut som sätter kreditvärdigheten på olika länder klassar ner också en stor del av EU/Euro-länderna. Samma sak hände USA-dollarn under år 2011, nu är det alltså Euron, eller egentligen dess användarländer som ifrågasätts.
Och allt skall naturligt nog ses som en förlängd reaktion till den debatt som stormat fram i media och på annat sätt under det senaste åren. Kan man ha en gemensam valuta på så olika typer av länder, med så olika förutsättningar? Och går det att skapa styrsystem för dess hantering utan att den nationella identiteten går förlorad?

Även vänner av en gränslös värld måste ställa sig frågorna. Egentligen handlar krisen om att PIGS-ländernas (Portugal, Italien, Grekland,Spanien) näringsliv aldrig lyckats hålla jämna steg med konkurrenterna från Nordeuropa. Så länge varje land hade sin egen valuta var det inget stort problem, den skillnaden återspeglades i valutornas värde. Starka länder som Tyskland fick starka valutor, svagare länder fick svaga valutor, så balanserades konkurrentkraften automatiskt. Men med Euron stängdes den säkerhetsventilen.

Samhällens funktionssätt ändras inte så lätt, vare sig i Syd-eller Nordeuropa. Vissa regioner är högproduktiva och innovativa, andra håller konsekvent en mer flegmatisk takt. Sådan är verkligheten oavsett vad som skrivs i högtidstal eller sägs vid toppmöten.

Nu 10 år efter införandet av euron är effekten dramatisk. Tysklands konkurrenskraft skenar uppåt när de ständiga produktivitetsförbättringarna inte längre pareras av att D-marken stiger i värde och landets export alltså på det sättet blir dyrare.

För varje år som går vidgas gapet mellan de högproduktiva länderna och de lågproduktiva. I PIGS-länderna har detta lett till kroniska underskott, industridöd, hög arbetslöshet och tilltagande frustration och demonstrationer.

I skuggan av Euro-ländernas kris växer också den politiska krisen. De frågorna och dess lösningar är de största vi i Europa har att hantera det nu påbörjade året. Insikten finns kanske i politiskt medvetna delar av folken, men finns beredskapen att vidta förändringar som balanserar nationellt oberoende med en gemensam valuta? Den frågan återstår att finna lösningen på.

2012.01.17
Jarl Strömbäck