Hon väntar mig när jag kommer. Resan är lång, mer än 5 timmar vid ratten och jag har ringt en stund tidigare från bilen. Dörren är olåst så jag plingar och kliver på. Vid spisen står hon och lagar vår gemensamma middag. Det blir en utmärkt lammgryta och till efterrätt en sval och god fruktkräm. Och så kaffet förstås, med nybakad sockerkaka toppad med glasyr.
Liten och tunn har hon blivit. Men ömsintheten och vänligheten ger en alldeles särskild känsla av värdighet runt hennes lilla kropp. De senaste årets påfrestningar på hälsan har gjort att många kilon försvann. Jag hittade en gammal klänning, en som jag hade när ni var barn, och den passar nu igen säger hon. Det är rätt, hon klär utmärkt i den.
Vi umgås ett par dar, pratar och jag visar henne delar av det man kan göra på en dator med mobilt bredband. På kvällen kopplar vi upp oss med skype mot några av de som är hennes barnbarn och barnbarnsbarn. Vi byter tankar i ord och bild, ny tekniks möjligheter.På kvällen skrattar vi åt samma saker i Skavlan på TV innan det är tid att avsluta dagen.
Nästa morgon är det dags för mig att påbörja de 45 milen tillbaka. Hon har lagat en fin grötfrukost, te och smörgåsar med nygravad lax. Hon går till sitt glasskåp och tar fram ett litet kuvert ur vilket hon tar fram en summa pengar. Ta de här och se till att barnbarn och barnbarnsbarn får några julklappar, jag har så många, 17 barnbarn och 23 barnbarnsbarn. Jag kan inte köpa till dem alla säger hon. Jag vill vara rättvis, alla skall få en slant.
Mor Signe ler sitt vänliga, kloka leende. Hon har drygt 9000 kronor/månad i pension, varav hälften går till hyran på hennes lägenhet. Hon ser på TV och betalar sina räkningar, inklusive sin lokaltidning. Hon lever billigt, vill ha råd att vara en del i livet för ”de sina”.
Mor Signe har fyllt 96 år.
2011.11.06
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar