tisdag, maj 10, 2011

Politikens teori och verklighet



De politiska partiernas snabbt sjunkande medlemsantal har väckt en del skribenter till liv på sistone. Budskapet är att partierna är på väg att dö ut genom att de inte längre blir representativa för folkflertalet. Den tesen kan man ha olika synsätt på, men vägen till dagens situation är ingen av slumpen tillkommen väg, den är väl planerad och förankrad.

Det är mycket, mycket länge sedan medlemsavgifterna till partierna var den viktigaste källan till ekonomisk styrka. Nu handlar partiernas existens i allt väsentligt om att få så många mandat i olika församlingarna som möjligt, och den vägen få tillgång till de omfattande mandatstöd som subventionerna till partierna innebär.
Totalt på riks, kommun och landstingsnivå handlar det om mer än 1 miljard per mandatperiod. I synen på medlemmarna å andra sidan, vill partierna gärna skylta med en stor medlemskader, men medlemmar fordrar medlemsvård och det kostar tid och pengar, så viljan att driva de frågorna är långt ifrån alltid den största.

Ser man sedan till rekryteringen till ministerposter, så är det snarare regel än undantag, att man söker sina ministrar utanför riksdagens ”kompetensområde”. Och besluten i olika frågor har under hand alltmer flyttats från riksdagen till slutna förhandlingar på partikanslierna, låt vara att de klubbats i riksdagen senare.

En levande riksdag förutsätter att makten i verklig mening ligger där. Ur just den synpunkten borde vi glädja oss åt att det nu finns en reell makt i riksdagen efter höstens val. Minoritetsregeringen kan inte härja helt fritt. Att sedan de etablerade partierna inte välkomnar en katt bland hermelinerna är uppenbart. Om den kattten heter Sverigedemokrater, junilistan, Ny Demokrati eller något annat spelar mindre roll.

Man vill inte gärna dela med sig om platsen vid det ymnigt svällande politiska bidragsbordet.

2011.05.10
Jarl Strömbäck

1 kommentar:

Anonym sa...

Vi i Sverige kommer, oavsett vilken eller vilka partier som sitter vid maktens taburetter, att allt mer att utvecklas/få en Nomenklatura, likt det forna Sovjet. Den politiska adeln förädlas allt mer, det enskilda värdet/inkomsten är allt för betydande för att man skall tillåta sig släppa greppet och överlåta till pöbeln att avgöra. Valen och uttagandena sker inom de redan besuttna och etableraade inom politiken. Allt övrigt är enbart ett spel för galleriet. Tror någon överhuvudtaget att en person som Emil Källström (C) någonsin kommer att släppa sin position som han redan vid 23 årsålder uppnått, att kunna studera vis Stockholms handelshögskola och samtidigt sitta i riksdagen, lyfta 56.000 kronor/mån i ersättning och i samma veva sitt i kommunfullmäktige i Örnsköldsvik och samtidigt plocka ut ca 100.000 kr/ åsom ersättning. Vem tror att en sådan person någonsin skulle överlåta dessa favörer till någon annan med "idealistiska förtecken"? Han sitter nu för evigt. Alla andra ungdomar med politiska ambitioner kan känn sig blåsta.