Små tomtar och annat

Den 4 december, när detta skrivs markerar också halvårsdagen av en dramatisk förlossning omskriven här i bloggen tidigare. Ett nytt liv som började en försommarmorgon med ambulanshelikopter till Umeå Universitetssjukhus och 14 dar uppkopplad mot allsköns slangar och mätutrustningar. Så småningom fick hon lämna livets väntrum och successivt träda ut. Nu tittar hon med fast och nyfiken blick på oss med sina nötbruna ögon. Hon är ett verkligt litet smycke i livets trädgård. I morgon skall hon få sitt dop i en ceremoni av traditionellt snitt, buren av vänners kärlek. Vägen hit har varit en prövning för i första hand hennes föräldrar och 5-åriga storasyster. De har burit den här prövningen och vuxit av den på alla möjliga sätt. Sjukvården har också bevisat sitt värde, den solidariskt burna sjukvården skall vi vara mycket rädda om. Min senaste blogg kommenterades av en av läsarna på nedanstående sätt: Hej J! Så sant du skriver i din blogg! Tror du att det finns någon solidaritet kvar? I morse hörde jag hur läkarna på onkologen på Karolinska sjukhuset reagerade över Försäkringskassan regler. Det handlade om svårt cancersjuka som efter 180 dgr´s sjukdom måste ut och söka NYTT jobb om den gamla arbetsplatsen inte kunde ta emot dem på heltid!!! Kan nån tro att en rehabilitering (och förresten var finns den) ska lyckas när den sjuke förutom sjukdomen ska bära oron över vad som kommer att hända? ORKAR jag? Vill nån anställa mej? Måste jag sälja allt jag sparat ihop? Sälja huset? Vräkas? Vad händer min familj? Varför fick jag cancer? Hur kunde jag hjälpa till att rösta fram en sån regering som inte har solidaritet med dom svaga i sitt koncept. Det är inte utan att högerspöket gjort sig påmint. Hur ser fördelningspolitiken ut...... Nå, jag menar inte att du ska ha svaren, jag blir bara så ledsen över hur dom allra svagaste behandlas och tryggheten får sig törnar..... Kram från en som det inte går någon nöd på .......... Tack för dina fina synpunkter och kram tillbaka. 2009.11.04 Jarl Strömbäck