Dagens gästkrönikör KG Scherman Vart är pensionssystemet på väg? Skatterna? Karl B Hamiltion, folkpartiets ekonomiske talesman blåser till strid. Pensionärerna vill ha lika skatter, dem vill han inte ha att göra med. Jarl Strömbäck, regional politiker här uppe i Västernorrland skrev tidigare: ”Nu skakas solidaritet mellan generationerna i sina grunder” och lämnade folkpartiet. Oron är stor. Och väl motiverad. Sverige har ett pensionssystem som är dåligt för dagens pensionärer och ännu sämre för dem som idag är unga. Så har det gått med ett system som 1994 sattes i sjön under bred politisk enighet, socialdemokraterna och dagens regeringspartier röstade för. Det nya pensionssystemet skulle ge ungefär samma andel av lönen som det gamla, mellan 55 och 65 procent av slutlönen. Pensionsåldern avskaffades, matematiska formler sattes i dess ställe. Men man trodde att pensionsåldern på sikt skulle behöva höjas med lite mindre än ett år för att löftet om pensionernas storlek skulle kunna infrias. Så blev det inte. Vi lever längre och formlerna talar sitt obevekliga men för den oinvigde obegripliga språk. Det var först när internationella organisationer tvingade fram en öppen redovisning som sanningen kom fram. Den senaste i raden av rapporter har just kommit. Från OECD i Paris. En person som 2006 börjar arbeta vid 20 års ålder och sen jobbar på i full fart till 65 får en pension på under 50 procent av lönen. Var finns jobben, när skall man studera, vad händer om man blir sjuk, arbetslös? Ja, arbetar man inte för fullt under dessa 45 år, då sjunker pensionen ytterligare. Det har visat sig att kritikerna, för såna fanns redan 1994, faktiskt hade rätt. De förstod att med denna uppgörelse var de gamla idéerna om solidaritet mellan generationerna och politiskt ansvar borta. De ersattes av okänsliga formler och allmänt politiskt prat. Okänsligheten nådde nya höjder då en "broms" infördes. Den sänker automatiskt pensioner och pensionsrättigheter så mycket som behövs för att finanserna skall gå ihop utan att höja avgifterna. Bromsen, i sin tur, möjliggjorde att man något senare förde stora belopp från AP-fonderna till statsbudgeten. Bromsen såg ju till att pengarna aldrig tar slut. Nu ser vi resultatet, i form av rejält sänkta pensioner. För en "normalpensionär" handlar det om 50 000 kronor i förlust under en femårsperiod. Den avskaffade solidariteten märks också på andra sätt. Reallönerna har ökat kraftig, pensionerna har inte följt med. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkring har urholkats. Skatten har sänkts rejält för löntagare men inte för arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller pension. När pensionärernas organisationer protesterar mot dessa uppenbara orättvisor går en av allianspartiernas företrädare i taket och blåser till öppen strid. Övriga företrädare för de i pensionsfrågan förbundna partierna, alltså (S) och dagens regeringspartier reagerar med något större skicklighet: De tiger och låtsas inte om att det ens finns något att diskutera. Gång på gång upprepas i stället med stort allvar: "pensionsuppgörelsen gäller, vi står för den". Men vad är det egentligen man står för? Uppgörelsen 1994 innehöll inte någon broms, inte skilda skatteskalor för pension och lön. Den förutsåg en höjning av pensionsåldern med mindre än ett år där nu mer än tre år behövs. Vad är det man står för? Utöver de slutna rummens politik, där representanter för dessa fem partier samlas och sen kommer ut och talar om vad man just kommit överens om. Detta är ohållbart. Inte blir det bättre av att man nu upphöjt de här partiernas hittills informella uppgörelse till ett formellt regeringsbeslut. En ordentlig utvädring behövs, förhoppningsvis har den äntligen kommit igång. KG Scherman Generaldirektör Riksförsäkringsverket 1981-1996