Vattenfalls förfall

Frågan om ett ifrågasättande av Vattenfalls utveckling som företag har legat i luften länge. För egen del har jag tagit upp energipolitiken vid många tillfällen i debatt och blog. När nu äntligen frågan når riksmedial nivå så är det hellre sent än aldrig. Och naturligtvis har de som drivit utvecklingen hunnit kliva av . Visst skall Lars G Josefsson bära sin del av det högmod som präglat utvecklingen. Istället för att värna om ett av landets allra finaste och viktigaste företag, har han kastat ut det på en resa fylld av risker omöjliga att egentligen beräkna. Men han skall inte ensam bära bördan, den skall i lika hög grad bäras av den förra Socialdemokratiska regeringen och styrelsen med Gerhard Larsson i spetsen. De var de som gav signalerna att gå ut i Europa och köpa skitig kolkraft, nedläggningshotad kärnkraft, och nu senast det holländska energibolaget Huon, ett bolag helt beroende av fossil gas. På det här sättet har man försatt sig och svenska folket i en situation där priserna på energi pressats upp till nivåer som drabbar svensk processindustri hårt med nedläggning efter nedläggning som resultat. Svenska konsumenter har också fått se sin köpkraft kraftigt beskuren i takt med prisutvecklingen på den infrastruktur som elförsörjningen är. Och beskattningen av El, med energicertifikat på ren energi, med moms på skatten etc, borde vara en skam för en rättsstat. När nu ropen på Maud Olofssons skuld börjat höras allt högre, måste felen sökas långt tidigare i kedjan av händelser. Det är lätt att skjuta budbäraren som bekant, anstiftaren är å andra sidan den eller de som borde lyftas fram i ljuset. Hanteringen av Vattenfall är en skandal, och den blir inte bättre av att som något korkat parti föreslår, vår oersättliga och miljömässigt hållbara vattenkraft såldes ut. Sverige och svensk industri skulle ha mått så oändligt mycket bättre, om Vattenfall hållit fast vid de nationella mål om energipolitiskt oberoende och den prispolitiksom var vägledande på 70-talet. 2009.11.21 Jarl Strömbäck