Att rädda liv

Barn i kuvös Det är idag en vecka sedan jag skrev bloggen ”Livets byggstenar”. Den veckan har inneburit en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan för de närmast berörda. I universitetssjukhusets kliniska sal har det lilla barnet varit uppkopplat till allsköns blinkande och räknande maskiner. Det lilla huvudet har mest av allt liknat en nåldyna, pepprad med nålar, sensorer som rapporterat data över hjärnans signaler (EEG), sensorer som mätt hjärtfrekvens och blodvärden, leverfunktion och mycket mer. Nu, en vecka senare har ”nåldynan” blivit befriad från sina nålar. Idag görs en MR magnetröntgen på det lilla barnet, lilla ISA som hon heter. Vägen tillbaka till ett alldeles vanligt spädbarn ser ut att lyckas. Av alla fysiska prövningar i livet är själva födelsen kanske den allra största. Inom loppet av några minuter i bästa fall, förflyttas barnet genom den trånga öppning som är kvinnans bäcken ut i en fullständigt ny miljö. Ut i kylan och bort från skyddet i livmodern. Omedelbart skall också anpassningen till det yttre livet ske. Navelsträngen klipps och andningen komma igång. I de allra flesta fall går det bra, i ett fall på 1000, drabbas barnet av ett chocktillstånd som kallas Asfyxi med medicinskt språkbruk. Andningen kommer inte igång, och därmed uppstår också ett livshotande tillstånd. För universitetssjukhuset här i björkarnas stad handlar det om ett barn i månaden, med hela övre Norrland som upptagningsområde. Boten är naturligt nog att omedelbart och akut arbeta för att få igång andningen. Men det tar normalt en stund, och för att säkerställa att allt ändå blir bra följer en period av varierande längd med intensiv vård. Landstingspolitiken får en annan och mycket konkret innebörd när man får följa den i praktisk verklighet. Den handlar i mångt och mycket om just begreppen liv eller död. Vi har i vårt land värderat livet högt, men resursfrågorna hänger ständigt likt ett mörkt moln över sjukvården. Visst har enormt mycket skett i form av utveckling inom vården. Antalet vårdplatser minskar ständigt som en följd av nya behandlingsmetoder. Ingrepp görs nu på ett helt annat sätt med titthåls kirurgi, laser eller medicinering. Kunskap och kontroll av sjukdomsförlopp är så mycket mer kända än förr. Sjukhuset idag är mer av en kontrollstation av hälsan på vägen genom livet, än en institution man vistas på under längre tider. Men kvar står behovet av den yttersta länk av trygghet som sjukvården ändå utgör, den länken får inte fuskas bort i de diskussioner om prioriteringar inom vården som nu påbörjats i landstingen. Exemplet med det lilla barnet är verkligt. Omkring det ryms en ung familj, en liten storasyster och andra anhöriga. Och inte minst alla de förhoppningar som månader och år av längtan efter barnet skapat. Barnens inträde är också biljetten till framtiden. Nog är det värt att värna om, att vi också i framtiden skall ha råd att hjälpa dem bli del av livet. 2009-06-07 Jarl Strömbäck