I 20 års tid fram till 2004 var jag marknads-och säljansvarig i vårt företag för bland annat de sydasiatiska länderna Pakistan, Indien och Bangladesh. Det blev många resor dit ner och många tillfällen att med vänner och bekanta där diskutera områdets historiska bakgrund. Juvelen i Kronan som området kallades av det brittiska imperiets ledning under den koloniala tiden.
Frigörelsen under Mahatma Gandhi blev inte så fredlig som historiska ytligheter ofta får oss att tro. Splittringen i en hinduisk och en islamisk del (inkl. Östpakistan, senare Bangladesh) blev ett trauma med miljontals offer.
Under de många resorna jag gjorde dit ner var Indiens Manhattan, så kallas affärsdistriktet Narihman Point i Bombay, ett självklart mål för mina kundbesök. Det strandnära lyxhotellet mitt i affärsdistriktet, Oberoi Towers blev mitt ”hem” i Bombay. Jag kände aldrig någon otrygghet under resandet i området, visserligen hängde de tiggande barnen som klasar runt en vid de kvällspromenader jag tog på den fina strandpromenaden. Men det upplevdes inte som något hot, snarare som en naturlig del av ett annat samhälle.
År 2008 har terrorismen slagit sina klor i brödrafolken. En spränglastad bil utanför Htl Mariott i Islamabad dödade 50 personer för någon vecka sedan. När det här skrivs räknas dödsoffren i attackerna i Bombay till 200, och de skadade till ca 400. Det är nästintill ofattbart att de lugna och sofistikerade kaféerna och restaurangerna på det lyxhotell jag ätit så många måltider, förvandlats till slaktplats för ideologiska galningar.
Helt säkert har terroristerna i det här fallen sin bas i otillgängliga gränsområden mellan Indien, Pakistan och Afghanistan. De sociala skillnader som finns i de sydasiatiska länderna är enorma med våra synsätt som norm. Att de skillnaderna kan utnyttjas av ett hatiskt ledarskap är inte alltför konstigt. Resultatet ser vi i de senaste dagarnas Bombay. Även om striden om lyxhotellen och västerlänningarna fått de största rubrikerna, finns det skäl att minnas att av de 200 döda är huvuddelen lokala personer.
Skall brödrafolkens kval minskas, gäller det att man nu i Pakistan och Indien börjar samarbeta i kampen mot terrorn. Motsatsen vore en framgång för de krafter vilka sprider död och förintelse omkring sig.
2008.11.29
Jarl S
lördag, november 29, 2008
Brödrafolkens kval.
I 20 års tid fram till 2004 var jag marknads-och säljansvarig i vårt företag för bland annat de sydasiatiska länderna Pakistan, Indien och Bangladesh. Det blev många resor dit ner och många tillfällen att med vänner och bekanta där diskutera områdets historiska bakgrund. Juvelen i Kronan som området kallades av det brittiska imperiets ledning under den koloniala tiden.
Frigörelsen under Mahatma Gandhi blev inte så fredlig som historiska ytligheter ofta får oss att tro. Splittringen i en hinduisk och en islamisk del (inkl. Östpakistan, senare Bangladesh) blev ett trauma med miljontals offer.
Under de många resorna jag gjorde dit ner var Indiens Manhattan, så kallas affärsdistriktet Narihman Point i Bombay, ett självklart mål för mina kundbesök. Det strandnära lyxhotellet mitt i affärsdistriktet, Oberoi Towers blev mitt ”hem” i Bombay. Jag kände aldrig någon otrygghet under resandet i området, visserligen hängde de tiggande barnen som klasar runt en vid de kvällspromenader jag tog på den fina strandpromenaden. Men det upplevdes inte som något hot, snarare som en naturlig del av ett annat samhälle.
År 2008 har terrorismen slagit sina klor i brödrafolken. En spränglastad bil utanför Htl Mariott i Islamabad dödade 50 personer för någon vecka sedan. När det här skrivs räknas dödsoffren i attackerna i Bombay till 200, och de skadade till ca 400. Det är nästintill ofattbart att de lugna och sofistikerade kaféerna och restaurangerna på det lyxhotell jag ätit så många måltider, förvandlats till slaktplats för ideologiska galningar.
Helt säkert har terroristerna i det här fallen sin bas i otillgängliga gränsområden mellan Indien, Pakistan och Afghanistan. De sociala skillnader som finns i de sydasiatiska länderna är enorma med våra synsätt som norm. Att de skillnaderna kan utnyttjas av ett hatiskt ledarskap är inte alltför konstigt. Resultatet ser vi i de senaste dagarnas Bombay. Även om striden om lyxhotellen och västerlänningarna fått de största rubrikerna, finns det skäl att minnas att av de 200 döda är huvuddelen lokala personer.
Skall brödrafolkens kval minskas, gäller det att man nu i Pakistan och Indien börjar samarbeta i kampen mot terrorn. Motsatsen vore en framgång för de krafter vilka sprider död och förintelse omkring sig.
2008.11.29
Jarl S
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar