Sedan början på hösten har vi genom media på olika sätt matats med alltmer dramatiserade konsekvenser av den finansiella tsunami som går som vågor över världens finanscentra. Än så länge har vi inte sett någon som på något övergripande sätt varit beredda att ta på sig ansvaret för uppkomsten av de skador som nu drabbar både samhälle och enskilda.
I skuggan av det skeendet brottas nu också våra landsting med ekonomiska problem. Flertalet av dem gör förluster, och landstinget i Västernorrland är inget undantag. När vi politiker den 25-26/11 sitter i fullmäktigemöte, kommer den ekonomiska utvecklingen att vara huvudtemat. Historiken är också slående. Sett över de senaste 15 åren, har skattehöjningar varit återkommande. De har hjälpt i 2-3 år, sedan har pengarna intecknats och spenderats. Dags för nästa skattehöjning alltså?
Från revisorerna har kritiken mot landstingsstyrelsens bristande ledning av verksamheten haglat. Och i brist på resolut ledning har de tusentals tjänstemännen kört sitt eget race på sina kliniker och arbetsplatser, oberoende av budget.
Det märkliga är kanske inte att en svag ledning ger en vildvuxen verksamhet. Det märkliga är att samma politiker som uppenbarligen misslyckas i sitt uppdrag i landstingsstyrelsen, envetet håller fast vid sina stolar, oberoende av hur mycket kritik de får.
Vi får de politiker vi förtjänar hävdas det, men det är inte sant. Vi får de politiker som de interna partibaserade systemet godkänner. I det sammanhanget blir provval och personval betydelselösa. När de skenvalen klarats av, sker de verkliga valen i nomineringsmöten där kamaraderiet är satt i högsätet. Där trampar man utan att tveka med spikskor på personvalsresultaten.
Resultatet av det sitter som ett gammalt segt klister i beslutsfattandet i styrelser och arbetsutskott. Personer vars bästföredatum sedan länge utgått, klamrar sig fast vid de arvodesbestyckade grötfaten till men för förnyelse och utveckling. I ansvarsparadoxens namn förvandlas verkligheten till ett regelbundet återkommande trauma, eller med humorn som vapen, en skenhelighetens skrattspegel. Spegel, spegel på väggen där……….
2008.11.24
Jarl S
måndag, november 24, 2008
Skenhelighetens spegel.
Fullmäktige i möte
Sedan början på hösten har vi genom media på olika sätt matats med alltmer dramatiserade konsekvenser av den finansiella tsunami som går som vågor över världens finanscentra. Än så länge har vi inte sett någon som på något övergripande sätt varit beredda att ta på sig ansvaret för uppkomsten av de skador som nu drabbar både samhälle och enskilda.
I skuggan av det skeendet brottas nu också våra landsting med ekonomiska problem. Flertalet av dem gör förluster, och landstinget i Västernorrland är inget undantag. När vi politiker den 25-26/11 sitter i fullmäktigemöte, kommer den ekonomiska utvecklingen att vara huvudtemat. Historiken är också slående. Sett över de senaste 15 åren, har skattehöjningar varit återkommande. De har hjälpt i 2-3 år, sedan har pengarna intecknats och spenderats. Dags för nästa skattehöjning alltså?
Från revisorerna har kritiken mot landstingsstyrelsens bristande ledning av verksamheten haglat. Och i brist på resolut ledning har de tusentals tjänstemännen kört sitt eget race på sina kliniker och arbetsplatser, oberoende av budget.
Det märkliga är kanske inte att en svag ledning ger en vildvuxen verksamhet. Det märkliga är att samma politiker som uppenbarligen misslyckas i sitt uppdrag i landstingsstyrelsen, envetet håller fast vid sina stolar, oberoende av hur mycket kritik de får.
Vi får de politiker vi förtjänar hävdas det, men det är inte sant. Vi får de politiker som de interna partibaserade systemet godkänner. I det sammanhanget blir provval och personval betydelselösa. När de skenvalen klarats av, sker de verkliga valen i nomineringsmöten där kamaraderiet är satt i högsätet. Där trampar man utan att tveka med spikskor på personvalsresultaten.
Resultatet av det sitter som ett gammalt segt klister i beslutsfattandet i styrelser och arbetsutskott. Personer vars bästföredatum sedan länge utgått, klamrar sig fast vid de arvodesbestyckade grötfaten till men för förnyelse och utveckling. I ansvarsparadoxens namn förvandlas verkligheten till ett regelbundet återkommande trauma, eller med humorn som vapen, en skenhelighetens skrattspegel. Spegel, spegel på väggen där……….
2008.11.24
Jarl S
Sedan början på hösten har vi genom media på olika sätt matats med alltmer dramatiserade konsekvenser av den finansiella tsunami som går som vågor över världens finanscentra. Än så länge har vi inte sett någon som på något övergripande sätt varit beredda att ta på sig ansvaret för uppkomsten av de skador som nu drabbar både samhälle och enskilda.
I skuggan av det skeendet brottas nu också våra landsting med ekonomiska problem. Flertalet av dem gör förluster, och landstinget i Västernorrland är inget undantag. När vi politiker den 25-26/11 sitter i fullmäktigemöte, kommer den ekonomiska utvecklingen att vara huvudtemat. Historiken är också slående. Sett över de senaste 15 åren, har skattehöjningar varit återkommande. De har hjälpt i 2-3 år, sedan har pengarna intecknats och spenderats. Dags för nästa skattehöjning alltså?
Från revisorerna har kritiken mot landstingsstyrelsens bristande ledning av verksamheten haglat. Och i brist på resolut ledning har de tusentals tjänstemännen kört sitt eget race på sina kliniker och arbetsplatser, oberoende av budget.
Det märkliga är kanske inte att en svag ledning ger en vildvuxen verksamhet. Det märkliga är att samma politiker som uppenbarligen misslyckas i sitt uppdrag i landstingsstyrelsen, envetet håller fast vid sina stolar, oberoende av hur mycket kritik de får.
Vi får de politiker vi förtjänar hävdas det, men det är inte sant. Vi får de politiker som de interna partibaserade systemet godkänner. I det sammanhanget blir provval och personval betydelselösa. När de skenvalen klarats av, sker de verkliga valen i nomineringsmöten där kamaraderiet är satt i högsätet. Där trampar man utan att tveka med spikskor på personvalsresultaten.
Resultatet av det sitter som ett gammalt segt klister i beslutsfattandet i styrelser och arbetsutskott. Personer vars bästföredatum sedan länge utgått, klamrar sig fast vid de arvodesbestyckade grötfaten till men för förnyelse och utveckling. I ansvarsparadoxens namn förvandlas verkligheten till ett regelbundet återkommande trauma, eller med humorn som vapen, en skenhelighetens skrattspegel. Spegel, spegel på väggen där……….
2008.11.24
Jarl S
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar