Ett val att lära av!

När detta skrivs har en vecka gått sedan det amerikanska valet av Obama till USA: s näste president. Det har varit en spännande tid att genom anhöriga i USA, genom media och inte minst You Tube och andra IT-sajter följa valrörelsen. Valnatten var rimligen en upplevelse för varje demokratiskt intresserad person, valet ett val att lära av. Att Obama berört både hög och låg det är otvetydigt. Jublet hos Obamas anhängare, liksom tårarna på medborgarrättskämpen Jesse Jacksons kinder när resultatet stod klart talade sitt tydliga språk. Obama, mannen från ingenstans hade lyckats med förverkligandet av den amerikanska drömmen. Den tillit och förtröstan han skapat hos människor med valspråket om förnyelse (Change), har på bara några år fört honom från Chicagos bakgårdar till Vita huset. I det sammanhanget har många ställt sig frågan om en person med så liten förankring, och med liknande etnisk bakgrund skulle kunna ta sig fram från ingenting till statsministerposten i vårt lilla land på bara 7 år. De flesta experter jag tagit del av svarar nej på den frågan, och med rätta. Mot den bakgrunden och debatten om personvalets faror i vårt land, vill jag utifrån egna erfarenheter göra en snabb jämförelse av det amerikanska respektive det svenska valsystemet. Amerikanerna har ett primärval öppet för intresserade väljare att delta i. Kandidaterna får arbeta för sitt förtroende i en för media och allmänhet öppen process. Primärvalets resultat överprövas inte av någon ”nomenklatura”. I Sverige har vi provval som är förbehållna ett begränsat antal kända namn. Om inte provvalet utfaller till ”nomenklaturens” belåtenhet kastar man lätt om i ordningen genom att i efterföljande nomineringsmöten, som vanligen samlar en minoritet av medlemmarna, göra önskade rockader. I de amerikanska valen är det en självklarhet att varje kandidat disponerar egna/tilldelade medel och har sina egna rådgivare. I de Svenska valen kontrolleras valen av mer eller mindre partiska valledningar, som garanterar att rätt person får de resurser som krävs för att vinna, och skulle det olyckliga ske att fel person är alltför populär bland medborgarna, så finns som ytterligare skydd spärrgränserna. Skillnaden mellan de amerikanska och de svenska valsystemen är också skillnaden mellan direkt och indirekt demokrati. Med det svenska systemet garanteras frånvaron av överraskningar. Men med det följer också en effektiv spärr mot förnyelse vilket också i realiteten innebär kompetenstapp. Den folkliga uppslutning och entusiasm som det amerikanska valet av Obama visat på, kräver en helt annan tilltro till folkviljan än det svenska valsystemets fäder så här långt har varit villiga att tillåta. 2008.11.11 Jarl Strömbäck