Rättsäkerheten har plats i debatten!

Funktionshinder kallas numera det som tidigare kallades handikapp. Funktionshinder är ett långt bättre ord, det speglar mer positivt vad det egentligen handlar om. Nämligen att den som drabbas inte lika lätt kan utöva allt det vi andra ser som självklart. Synfel är ett sådant funktionshinder. Elsa, vi kan kalla henne så men hon heter något annat har ett sådant funktionshinder. Jag läser ur läkarutlåtandet ”synnedsättningen kan vara begränsande såväl vad gäller orientering samt framför allt förmågan att se små detaljer”. Ingenstans står att man med synfel inte kan skratta, gråta, älska och förtvivla likt andra inkännande människor. Ingen påstår väl ändå att man som mor med synfel inte kan uppfylla Kjell Lundins sju punkter? En mor till ett uppväxande barn hon älskar mer än något annat är på väg att berövas kontakten med barnet, och barnet kontakten med sin mor. En fungerande och innerlig relation håller på att slås i spillror av en övernitisk och opersonligt hård socialtjänst som påstår sig arbeta under humanismens ledstjärna, men vilken väljer vilka utsagor man vill tro på, på ett märkligt sätt. Visst kan ett synfel innebära att en del dammråttor blir liggande i hörnen och inte ses. Eller att kaffefläcken på kjolen ses bara av den som har fullgod syn. Men om det kliniskt rena skall vara kriteriet för tillräknelighet, då borde min generations svenskar varit förlorad istället för den som gjort Sverige till ett välfärdsland. Och visst kan synfelet göra att leken med barnet får en annan form än den om synfelet inte begränsat. Men om funktionshindret blir ett bärande skäl till samhällsvård av barnet, då har Diskrimineringsombudsmannen och Handikappombudsmannen mycket att göra i syfte att utbilda en del av socialtjänstens personal i medmänsklighet. Elsas liksom hennes lilla familjs sak har prövats av läkare med stor erfarenhet och kompetens. Tre erfarna läkare, en specialist i barnpsykiatri, en specialist i ortopedi samt en specialist i allmänmedicin har var för sig och utan tidigare kontakter vare sig sinsemellan eller med henne gått i god för henne och hennes lilla familj. I de bedömningarna ryms just de sju punkter och ”genuint grundläggande behov” Kjell Lundin i sitt inlägg i ÖA den 23 juni berör. De utlåtanden de skickat till humanistiska förvaltningen har sorterats bort, och omtalas inte ens i journalhandlingarna. För mig är det en självklarhet, att rättsäkerhetsfrågor måste få utrymme i debatten. Och så är fallet med Elsa och hennes lilla familj. 2006.06.24 Jarl Strömbäck