Rika men fattiga!

Sverige är ett rikt land får vi lära oss att förstå av den offentliga propagandan. Och det är riktigt. Vi har naturresurser som få andra länder. Resurser som vi med vår relativt begränsade befolkningsmängd bör kunna leva väl med. Till de resurserna har vi som en självklarhet kunnat räkna en billig och väl fungerande elektrisk energi. Nu är den självklarheten inte längre där. Och regeringen gör inget för ändra på det problemet. I all vår rikedom blir alltfler allt fattigare. För en del år sedan klagade Göran Persson, då finansminister på att det fanns för få objekt att beskatta. Då handlade det om det som kom att kallas de tre F:en. Skatterna på fastigheter, flaskan och fattigt folk. Fastigheter kunde inte flyttas utomlands, sprit är som vår tids opium för folket en aldrig sinande inkomstkälla, och fattigt folk flyr inte utomlands med sina pengar. Dom betalar och lider. I vår tid har tillkommit ytterligare en skattebas, vilken nu nyttjas till max, nämligen den elektriska energin. Under förevändning av en omställning till andra energislag, läggs skatterna på hög på den elektriska energin samtidigt som priserna trissas upp. Resultatet låter inte vänta på sig. Samtidigt som finansminister Nuder jublar över Vattenfalls avkastning och energiskatternas inflöde till statskassan, dignar folk under samhällets olika bördor. Tydligt visades det nyligen när en rapport visade, att mängder av människor nu inte längre har råd att betala sina el-räkningar. Kronofogdarnas uppdrag om indrivning på ett så viktigt och självklart område som värme till våra hem har nu blivit den tredje största anledningen till indrivningskrav. Det hade inte behövt bli så. Genom sitt ägarskap i Vattenfall är det staten som avgör vilka avkastningskrav man vill ställa, och därmed vilka priser vi skall betala för den elektriska energin. Som marknadsledande aktör hade det utan tvivel blivit ledande för marknadens priser. Men den möjligheten har regeringen inte på något sätt utnyttjat. Istället har man tillåtit en utveckling mot ständigt stigande priser som följt av det kartellsamarbete som bildats mellan de tre stora Eon, Fortum och Vatttenfall. Det orimliga i dagens priser på elektrisk energi syns tydligast om man betänker att vattenkraften kostar 1-2 öre per kw att producera, medan kärnkraften kostar några ören mer. Priserna som nu tas ut är orimliga, de är att betrakta som ocker. I allt väsentligt är de politiskt styrda, och därmed ett resultat av den nuvarande regeringens arbete. För alla oss som vill se en förändrad energipolitik är alternativet givet. I höstens val måste vi sträva efter förändring. Den förändringen förutsätter ett byte av regering och kan ske på endera av två sätt. Antingen genom att staten i sina ägardirektiv för Vattenfall också tar hänsyn till vad som är rimliga priser för oss medborgare, liksom för våra företag. Eller att det sker en kraftfull utbyggnad av produktionen av elektrisk energi. Det är min förhoppning att en regering med Folkpartiets medverkan får ansvara för den förändringen. 2006.06.20 Jarl Strömbäck