Med barnet i centrum

Med barnet i centrum! Under ST debatt den 16.4 tar Staffan Löfqvist, upp frågan om skolans roll under rubriken ”Vill vi ha en skola för alla”. Ordens makt är stor, och visst är det så att vi vill ha en skola som passar alla, som inte segregerar på något sätt. Men tillåt mig att lämna ytterligare några synpunkter på vad skolan skall kunna åstadkomma. Den skall kunna bjuda på den kunskap som gör det möjligt för också framtidens elever att göra sin klassresa i förkovran och glädje över nytt kunnande. Den skall bjuda på en trygg miljö för både pedagoger och elever för att därmed göra kunskapsinhämtning och arbetsglädje möjlig. Och den skall ge varje elev den individuella stimulans som följer av att barn har olika intressen, förutsättningar och begåvningsprofiler. Hur ser då dagens skolsituation ut? Som Löfqvist så riktigt påpekar, har under många år nu de resurser som speciallärarna innebar kraftigt tunnats ut. Istället för speciallärare har vi fått klasslärare som med ett antal studiedagar av påbyggd kunskap, förväntas klara också de svåra eleverna i klasser om uppemot 30 elever. Samtidigt föds allt fler barn allt tidigare. Idag räddas barn med födelsevikter ner till 500 gram. De barnen tillhör ofta den grupp som i skolan får behov av särskilt stöd, krav på de extra resurser som nu under många år minskats i skolan. Som Löfqvist så riktigt påpekar, har sedan 1960-talet skolan i mycket blivit en experimentverkstad för olika skolpolitiska ideer. Det nya nu är att ekonomismen har blivit en huvudfråga i den kommunala planeringen. I det läget är det billigare att integrera elever med särskilda behov i den stora klassen, än att i mindre grupper med individuell undervisning ge dem den stimulans som deras utveckling kräver. Resultatet av den utvecklingen syns nu alltmer i form av skolk, dålig studiemotivation, storleken på de individuella programmen på gymnasiet och alltmer frustrerade både lärare och föräldrar. Det ligger inget egenvärde i att skilja elever från deras normala skolmiljö, men det ligger ett stort egenvärde i att ge elever den hjälp de behöver för att få en meningsfylld skoltid. I den tanken behövs också de speciallärare som både har relevant kunskap och intresse för de barn som behöver särskilt stöd. Med den insikten väl förankrad genom otaliga kontakter med skolans värld, har också Folkpartiet i sin skolpolitik stödet till de elever som behöver särskilt hjälp som en viktig punkt på agendan. Det är nödvändigt också ur den synpunkten att den nuvarande skolpolitiken sliter ut lärarna. Den bromsar de elever som vill gå fortare fram, och den skapar en ny generation av unga med stora brister i de mest grundläggande skolkunskaper. Av bland annat de skälen finns det all anledning att fördomsfritt tänka över den nuvarande skolpolitikens konsekvenser. Att kortsiktigt göra våra barns framtid till en budgetregulator är mycket kortsiktig politik. Skolan måste få de resurser den behöver för att stödja elever med olika inriktningar och behov. Det innebär också att en kraftsamling ibland kommer att behövas, exempelvis genom att ett antal kommuner gemensamt skapar särskilda resurser för de mest behövande barnen. I det synsättet är skolbyggnaden som sådan och var den är placerad av underordnad betydelse. 2006.04.17. Jarl Strömbäck Berivan Muhammed