Pennans huliganer

Parishändelserna och dramat runt omkring dem har upprört, och det med rätta. Människor har mördats på ett mycket brutalt sätt, något som inte kan försvaras. Och de skyldiga valde att möta kulregnet från polisen, martyrdöden hellre än att tillbringa resterna av sina liv bakom galler.

Men fler frågor borde kunna ställas. I skuggan av den stora världsbranden för 70 år sedan, kom nya tankar om människovärde och hur vi uppträder, i de flesta civiliserade länder. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och lagstiftning på området hets mot folkgrupp.

Men vad definierar en folkgrupp? Rimligen är det de symboler vilka är bärande för gruppens existens och levnadssätt? I det avseendet skall vi alla acceptera olika människors tro och övertygelser, så länge de inte skadar andra? Så var det i alla fall tänkt, och så är det skrivet.

Men pennan har också sina huliganer, de som kräver hänsyn, men gärna glömmer att det ordet också har en förlängning i ordet hänsynslös? I hur hög grad kan man skända och kränka en stor folkgrupps ledande symboler och samtidigt kräva respekt för respektlösheten?

Det fanns en tid när juden karikerades med girigheten och den stora och krokiga näsan som bärande element, en tid som senare förvandlades till den utrotningskampanj vi kommit att kalla förintelsen. Var ligger den elementära skillnaden i de skisserna och de turbanprydda nidteckningar som nu skapar allt större klyftor mellan de olika folkgrupper, man i lag och konvention sagt sig skall respektera?

Och när blev personer som Lars Wilks bärare av vår nationella syn på god medmänsklig etik? En person som med sin ständigt närvarande önskan att bli sedd och refererad, gör vad han kan för att med sina nidbilder undergräva de krav på respekt för olika religioner och synsätt vi annars påstår oss omfatta?

Vari ligger värdet av yttrandefriheten om den oberoende av lagar och konventioner, kommer att styras och definieras av pennans huliganer?

2015.01.17

Jarl Strömbäck