Nedanstående är ett öppet bev som gått till riksdagens
ledamöter. Det talar för sig själv, och är samtidigt ett vittnesbörd som väl
speglar de övergrepp på natur och människor som den nu hänsynslöst snabba
utbyggnaden av vkv i vårt land innebär. I sammanhanget meddelas nu att i
England sätter man nu stopp för ytterligare uppbyggnad av vkv-parker. Men gör
så baserat på erfarenheter från de senaste årens utbyggnad.
Att det nu är så rasande bråttom i Sverige, har sina randiga
skäl, det gäller att agera innan opinionen hinner vakna i vårt land?
Vad ska vi ha vindkraften till?
Vi flyttade ut på
landet är barnen var små och hamnade i en idyllisk kyrkby i jordbruksbygd i Skåne.
Där var lugnt och stilla och bortom den lilla byns tre gatlyktor så mörkt på
kvällarna som det bara kan vara på landet. När våra grannar berättade att de
höll på att skaffa tillstånd för att bygga vindkraftverk tyckte jag att det lät
som en strålande idé. Verken skulle ju producera el så att det räckte till hela
bygden, fick jag veta. Tänk att något kunde alstra el med hjälp av endast
vinden. Ett perpetuum mobile, en evighetsmaskin. Så miljövänligt! Så fantastiskt,
tänkte jag naivt när jag försäkrades att de inte skulle höras eller ge skuggor!
Efter en tid dundrade
karavaner av bilar fyllda med betong förbi vårt hus. Betongen vräktes ner i
jättehål i marken. Jag började bli betänksam. Är det miljövänligt att fylla den
fina jordbruksmarken med betong och armeringsjärn?
Tornen fraktades dit
på förlängda lastbilar som eskorterades av polis. Samma sak med de 40 m långa
vingarna. Det var som att bo mitt i ett bullrande, högintensivt industriområde.
Snart var fyra 120 m
höga vindkraftverk på plats. Resultatet var skrämmande. Ögat dras ju till det
som rör sig och det vackra, tysta landskapet försvann nedanför de dominerande, snurrande,
bullrande monstren.
Medan de lyckliga
ägarna stod med händerna i fickorna och belåtet såg jättevingarna snurra in den
av oss skattebetalare subventionerade vinsten höll vi grannar för öronen och
betraktade förskräckt de rytmiska skuggorna i våra trädgårdar och vardagsrum.
När vi är ute hör vi ett ständigt bakgrundsljud som om flygplan närmar sig men
aldrig kommer fram och vid vissa väderleksförhållanden förändras det ljudet och
övergår i piskande svischar som tränger ända in i huset.
Men de fyra tornen i
väster var bara en början. Nu har de blivit fem och i norr och öster strävar
nya vindkraftsgrupper mot himlen. För att på kvällarna slippa se vindkraftverk
blinka rött måste vi vända oss åt söder, i alla andra väderstreck är det rena tivolit.
En idyllisk, stilla
landbruksbygd är förstörd och man kan fråga sig till vilken nytta? Eftersom inte
kan undgå att ständigt se vindkraftverken kan vi inte heller undgå att se hur
ofta de står stilla. Ibland blåser det för lite och ibland för mycket,
vindkraftverk är tydligen känsliga saker.
Bygden skulle ju
förses med el från dem, men hur ska bygden kunna koka kaffe och potatis när de
står stilla? undrade jag och tog reda på det. Jo, då får bygden el från
reservkraft, kraftverk som ständigt står beredda att producera den el som
skulle kommit från de stillastående kraftverken. Det måste betyda att vindkraft
så att säga kräver både livrem och hängslen, dvs dubbel uppsättning kraftverk,
för att kunna fungera. Och det känns onödigt, dyrt och resursslukande.
När jag ser på alla
vindkraftverk som omger oss, lika fula och störande stillastående som snurrande,
ställer jag mig frågan – vad ska vi ha vindkraften till?
Ulla Henning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar