SAABs svarta pengar

Victor Muller, marionett för vilka När GM för ca ett år sedan flaggade för att man inte längre ville ha kvar sina bilfabriker Opel och SAAB, då väckte man också de krafter som såg möjligheten att tjäna pengar på förändringen. Till den gruppen hör inte minst de maffialiknande företag som efter sovjets sammanbrott vuxit sig mycket starka i Ryssland. Det största bytet i det här sammanhanget var naturligtvis OPEL. Alltså startade jakten på det företaget, och de miljardernas mångfald som EU och Tyskland skulle komma att kasta in i ett förändringsarbete. Snart nog avstyrdes den attacken sedan inte minst säkerhetstjänsterna i väst flaggat för de faror som ligger i fatet. Okända ägare utan tydliga mål och västerländsk produktionserfarenhet är inte med nödvändighet de bästa. När så OPEL missades, flyttades fokus till i sammanhanget lilla SAAB. Vis av skadan med Opel valde man nu att använda sig av en marionett i from av det lilla förlusttyngda företaget SPYKER och dess VD, Victor Muller. Turerna har varit många och fler kommer de att bli. När det här skrivs ”ägs SAAB” av sina nya holländska eller kanske snarare okända ägare. Det kapital som skall rädda SAAB är statliga svenska och EU-pengar i mångmiljarklassen. Men den verkliga ägarmakten vet vi mycket lite om. Att ägarkapitalet inte kommer från Spyker är visst, det företaget har inga pengar. Att enskilda och ansvarstagande kapitalister skulle gå in i detta tror inga seriösa bedömare. Däremot finns det mängder av svart kapital, både i öst och på andra områden som behöver investeras i ”vit” verksamhet, för att tvättas och därmed legitimeras. I den sektorn bör nog de nya ägarna också sökas, och Muller ses som en marionett som kommer att sprattla när de verkliga ägarna rycker i trådarna. Vi får för SAAB:s skull hoppas att de har tålamodet och viljan att stötta SAAB också när skattepengarna är slut. Framtidsresan blir svårbedömd, kommer köparna att komma tillbaka till SAAB? Vad händer när skattepengarna är slut? Knappt har bläcket torkat på de undertecknade dokumenten, innan frågorna börjat ställas. Kanske borde de ställts i högre dal innan avtal skrevs. Men under valår, och för en hårt pressad regering blir tvånget att agera stort. Ur det tvånget kom slutligen de statliga garantier i miljardklassen som säkrade avtalet. Och det är vi som skattebetalare som får bära risken, ägarna kommer nog att se till att de tjänar på affären. 2010.02.03 Jarl Strömbäck