I adventstid

Första Advent och den nyfallna snön gnistar med tusende stjärnor i gatljusens sken när jag tar min morgonjogg. Ännu dröjer det en stund innan solen väckt dagen, och stillheten är så påtaglig, att man nästan kan ta på den. Om några timmar skall bion få besök. “Luftslottet som sprängdes”, den sista delen i Stig Larssons filmade Millenium-serie är säkert värd den uppmärksamheten. Alltmedan mina fotspår lämnar små avtryck i snön, går mina tankar till en liten notis i ett av våra politiska partiers husblad. Texten meddelade att en av våra riksdagskvinnor nu tilldelats en kvalificerad person med uppgiften att vara ledamotstöd och sköta korrespondensen med väljarna. Den liberala uppfinningen “ledsagarservice” har funnit sin väg också in i Sveriges riksdag. Inget ont i det kan man tycka, men när en riksdagsledamot är så nergången, att vederbörande varken kan sköta uppdraget som riksdagsledamot eller kontakten med väljarna, då borde vederbörande befrias från uppdraget. Cynismen i det här handlar kanske inte främst om den enskilde riksdagsledamoten, utan mer om ett parti som till varje pris vill ha den lilla draghjälp ett förbrukat namn kan ge i kommande valrörelse. När den valrörelsen väl är över, finns medel och möjlighet att ta tag i problemet. Ersättaren väntar i kulisserna. 2009.11.29 Jarl Strömbäck

Svinaktigt

Äras den äras bör, och klandras den som klandras bör. När djurrättsalliansen efter ett stort antal besök på grisfarmer (ca 100 st) nu gått ut och visat på det ”svineri” uppfödarna håller på med, har det med rätta vållat uppståndelse. När så den myndighet som är väl betald för att utöva tillsyn konfronteras med representanten för djurrättsalliansen på bästa sändningstid i Aktuellt den 26.11, hade jag i min enfald räknat med att vederbörande skulle tacka de ideella som ”hjälpt” myndigheten med bevakningen av djurskyddet. Men icke så, istället valde veterinären Beck-Friis att kritisera djurskyddsalliansen för att men inte omedelbart vid första gårdsbesök slog larm. Skuldbördan för den dåliga tillsynen hade myndighetspersonen den osökt dåliga smaken att försöka lägga utanför sitt eget välavlönade revir. Så talar bara revirpinkande skitstövlar, ursäkta ordvalet, vilka vägrar se några brister i den egna verksamheten. Man kan med fog undra vems ärende den myndigheten företräder, det är knappast grisarnas. 2009.11.27 Jarl Strömbäck

Vattenfalls förfall

Frågan om ett ifrågasättande av Vattenfalls utveckling som företag har legat i luften länge. För egen del har jag tagit upp energipolitiken vid många tillfällen i debatt och blog. När nu äntligen frågan når riksmedial nivå så är det hellre sent än aldrig. Och naturligtvis har de som drivit utvecklingen hunnit kliva av . Visst skall Lars G Josefsson bära sin del av det högmod som präglat utvecklingen. Istället för att värna om ett av landets allra finaste och viktigaste företag, har han kastat ut det på en resa fylld av risker omöjliga att egentligen beräkna. Men han skall inte ensam bära bördan, den skall i lika hög grad bäras av den förra Socialdemokratiska regeringen och styrelsen med Gerhard Larsson i spetsen. De var de som gav signalerna att gå ut i Europa och köpa skitig kolkraft, nedläggningshotad kärnkraft, och nu senast det holländska energibolaget Huon, ett bolag helt beroende av fossil gas. På det här sättet har man försatt sig och svenska folket i en situation där priserna på energi pressats upp till nivåer som drabbar svensk processindustri hårt med nedläggning efter nedläggning som resultat. Svenska konsumenter har också fått se sin köpkraft kraftigt beskuren i takt med prisutvecklingen på den infrastruktur som elförsörjningen är. Och beskattningen av El, med energicertifikat på ren energi, med moms på skatten etc, borde vara en skam för en rättsstat. När nu ropen på Maud Olofssons skuld börjat höras allt högre, måste felen sökas långt tidigare i kedjan av händelser. Det är lätt att skjuta budbäraren som bekant, anstiftaren är å andra sidan den eller de som borde lyftas fram i ljuset. Hanteringen av Vattenfall är en skandal, och den blir inte bättre av att som något korkat parti föreslår, vår oersättliga och miljömässigt hållbara vattenkraft såldes ut. Sverige och svensk industri skulle ha mått så oändligt mycket bättre, om Vattenfall hållit fast vid de nationella mål om energipolitiskt oberoende och den prispolitiksom var vägledande på 70-talet. 2009.11.21 Jarl Strömbäck

De apatiska

Det lackar mot jul, och det politiska landskapet skall om mindre än ett år prövas i ett nytt val. Inför det valet kan det vara klokt att inte minst titta lite på hur den svenska politiken varit på området invandring. En av många som gjort det är författaren och journalisten Gellert Tamas. Knuten till svensk dagspress och TV:s program “Uppdrag granskning”, har han haft möjlighet att se hur våra myndigheter, med uppbackning från politikens ledarskap hanterat de här frågorna. Resultatet är en bok med titeln “De apatiska”, som borde läsas av alla de som i olika sammanhang har synpunkter på det politikområdet. Att vi i vårt land sedan många år haft en järnaxel bestående av Moderaterna och Socialdemokraterna kring invandrings o flyktingpolitiken är ingen hemlighet. Det förhållandet innebär inte att övriga partier stått på barrikaderna för att protestera, de har varit systemets medlöpare. Vad har då hänt och hur? Eftersom vårt land skrivit under de konventioner som föreskriver att vi måste ta emot flyktingar, alltså personer med flyktingstatus, så har det begreppet blivit ett hinder i den politiska hanteringen. Alltså har man, oberoende av vilka traumatiska händelser som fått människor att lämna allt det äger och har för en osäker flykt till främmande land, vägrat klassa dem som flyktingar. Istället har begreppet invandring av ekonomiska eller humanitära skäl blivit den retoriska omskrivningen för personer som sett anhöriga mördas, våldtas, berövade sin egendom, hotade till livet, fråntagna sina möjligheter att försörja sin familj och liknande händelser. Endast i fall där regeringen känts sig tvingade av FN att ta del av de som finns i FN:s flyktingläger, har man tvingats acceptera flyktingbegreppet och därmed det skydd det innebär. Hela det här spelet är naturligtvis ett storartat och djupt olustigt hyckleri. Det bör man hålla i minnet när nu partierna diskuterar hanteringen på området och vad den kan komma att innebära i kommande val. Svensk invandringspolitik var en stor framgång under en lång följd av år, men förbyttes gradvis till sin motsats när byråkratierna på 1970-talet tog över det egentliga ansvaret från näringslivet och människorna själva. Idag förvägras den som kommer till vårt land arbeta om man inte har myndigheternas tillstånd, och det tillståndet är inte lätt att få. Följden blir att vi utvecklar ett samhälle med en stor grupp människor vilka tvingas leva i stor ovisshet om sin framtid, samtidigt som de för sin försörjning är beroende av en skoningslös, olaglig svart marknad. Så ser de nuvarande politiska partiernas politik ut på området invandring. De har långt kvar innan de kan kalla sin politik humanitär och varmt bemötande. Sätt upp Gellerts bok på Er önskelista inför julen. 2009.11.19 Jarl Strömbäck

Hopp och förändring/Hope and change

Det finns andra uppgifter att uppfylla för Obama

Minne av historiens vingslag.

Berlinmur på fall Det var sensommar 1961, närmare bestämt den 13 augusti. Sedan några månader hade jag förtroendet att för första gången i mitt då unga liv föra fartyg som styrman på Broströms feederfartyg Tento. Om ett par veckor skulle jag börja på sjöbefälsskolan, och så gick tankarna när jag gick på min vakt kl. 8 på morgonen. Vi stävade i strålande väder utefter den skånska kusten upp mot Bornholm. I radions nyheter kom upprörda röster, de talade om truppsammandragningar runt Berlin, risk för krig.Jag hade hört och läst så mycket om kriget,och kände hur oron spred sig i magen och kroppen. Under dagen klarnade läget, gränsen mellan den östra och västra delen av Berlin höll på att stängas med hjälp av en mur. Krigsrubrikerna i rapporteringen avtog så småningom och järnridån som den senare kom att kallas permanentades rakt genom Europas hjärta. Så skulle det också förbli i 28 år, tills gräsrötterna i östra Europa framtvingade en ändring, en rivning av muren. För de som likt undertecknad reste mycket i det stängda östra länderna, var skillnaden i utveckling under de här åren så markant. Vardagsmänniskorna fick en allt tyngre börda att bära. Köerna till livets nödtorft blev allt längre, och valfriheten och mångfalden lyste alltmer med sin frånvaro. Det var lätt att registrera den längtan till förändring som fick muren på fall. I det sammanhanget bör det ändå noteras, att länder som England och Frankrike inte ville ha en återförening av Tyskland. Man var rädd för ett starkt Tyskland, och motsatte sig därför i samtal med Gorbatjov återföreningen. Det var stödet från USA som slutligt gav perestrojkan och Gorbatjov den knuff i rätt riktning som nu har gett oss alla ett mer harmoniskt, starkare och för fred och frihet bättre röstat Europa. Historiens vingslag är trots allt ofta en välsignelse. Var hade vi varit nu, 20 år senare om man med våld hade försökt kväsa det folkliga uppror som förde till murens fall? Om det behöver vi dessbättre bara spekulera, det scenariot slapp vi. God bless us for that. 2009.11.13 Jarl Strömbäck

Förnedrings-TV

Utpekad o smutskastad familj Konsten att göra billiga TV-produktioner, är också i mycket konsten att använda oprofessionella aktörer, vanliga människor i produktionerna. Just det, att utnyttja enkla människors okunskap, fåfänga och begär att få synas, att vara någon är förnedrings-TV:s inspirationskälla. Det må vara hänt att man gottar sig åt vuxna människors olyckor i program som lyxfällan. Det blir mindre smakfullt när man gottar sig åt skitiga hem, och som nu senast lyfter ut familjekonflikter som borde lösts i terapeutiska, kontrollerade samtal till offentlig beskådan. Att nu Barnombudsmannen, liksom både journalistförbundet och annan expertis sällat sig till de många lekmän som fått nog av exploateringen av människors, och då i synnerhet barns olyckor är bra. Media är på väg att förvandla sig självt till ett etiskt och moraliskt träsk, där förödmjukelser och sensationsökande förvandlas till lösnummer och jakt på tittarsiffror. Resultatet blir ett alltmer förråat samhälle, där tolerans, solidaritet och omsorg om människor ersätts av utsatthet och lidande för de som drabbas. Därför är det hög tid nu att debatten om medias etiska förhållningssätt kommit upp på dess dagordning och debattsidor. Må den debatten förändra utvecklingen mot mer av ansvarstagande från medias sida, mindre av sensationssökande och billiga program byggda på små enkla människors olyckor. 2009.11.08 Jarl Strömbäck

Pensionsfrågan berör

Det är bra att frågan om pensionerna nu och i framtiden fått utrymme i spalterna på sistone. I det avseendet hoppas jag att ung som gammal tagit del av KG Schermans inlägg på debattens olika fora. Han var med om skapandet av det nya pensionssystemet och kan dess tankebakgrund mer än de flesta. Och han våndas nu över hur politikens företrädare genom olika svek river grunderna för den svenska modellen, byggd på solidaritet mellan generationerna. Göran Persson, vår förre statsminister bidrog till det genom att han med sin regering lät pensionsfonderna betala sociala kostnader de inte var avsedda för, samtidigt som han överförda enorma belopp (258 miljarder) till statskassan för att täcka statens svarta hål. I den nuvarande regeringskonstellationen är det tydligen KD som fått uppdraget att ta hand om det här politikområdet. Samma KD lovade oss lägre drivmedelskostnader och fastighetsskatter vid förra valet. Om det kan många berätta, så jag lämnar den frågan. Enligt verifierad uppgift har regeringen och S en intern överenskommelse med innebörden att man skall samarbeta om frågor som rör det kollektiva sparande som kallas pensioner. Av det följer att ingen av parterna egentligen vill ha den här frågan på dagordningen i kommande valrörelse. När man hävdar som en del debattörer gör, att de äldre borde vara tacksamma för att de som nu jobbar betalar in till pensionssystemet, är det lika begåvat som att hävda att de unga borde vara särskilt tacksamma över att de äldre betalat deras uppfostran och skolgång. Återigen kan vi välja politisk väg, att bygga broar av förtroende och samarbete mellan generationerna, eller att spela ut dem mot varandra. 2009.11.05 Jarl Strömbäck

Dagens gästkrönikör KG Scherman Vart är pensionssystemet på väg? Skatterna? Karl B Hamiltion, folkpartiets ekonomiske talesman blåser till strid. Pensionärerna vill ha lika skatter, dem vill han inte ha att göra med. Jarl Strömbäck, regional politiker här uppe i Västernorrland skrev tidigare: ”Nu skakas solidaritet mellan generationerna i sina grunder” och lämnade folkpartiet. Oron är stor. Och väl motiverad. Sverige har ett pensionssystem som är dåligt för dagens pensionärer och ännu sämre för dem som idag är unga. Så har det gått med ett system som 1994 sattes i sjön under bred politisk enighet, socialdemokraterna och dagens regeringspartier röstade för. Det nya pensionssystemet skulle ge ungefär samma andel av lönen som det gamla, mellan 55 och 65 procent av slutlönen. Pensionsåldern avskaffades, matematiska formler sattes i dess ställe. Men man trodde att pensionsåldern på sikt skulle behöva höjas med lite mindre än ett år för att löftet om pensionernas storlek skulle kunna infrias. Så blev det inte. Vi lever längre och formlerna talar sitt obevekliga men för den oinvigde obegripliga språk. Det var först när internationella organisationer tvingade fram en öppen redovisning som sanningen kom fram. Den senaste i raden av rapporter har just kommit. Från OECD i Paris. En person som 2006 börjar arbeta vid 20 års ålder och sen jobbar på i full fart till 65 får en pension på under 50 procent av lönen. Var finns jobben, när skall man studera, vad händer om man blir sjuk, arbetslös? Ja, arbetar man inte för fullt under dessa 45 år, då sjunker pensionen ytterligare. Det har visat sig att kritikerna, för såna fanns redan 1994, faktiskt hade rätt. De förstod att med denna uppgörelse var de gamla idéerna om solidaritet mellan generationerna och politiskt ansvar borta. De ersattes av okänsliga formler och allmänt politiskt prat. Okänsligheten nådde nya höjder då en "broms" infördes. Den sänker automatiskt pensioner och pensionsrättigheter så mycket som behövs för att finanserna skall gå ihop utan att höja avgifterna. Bromsen, i sin tur, möjliggjorde att man något senare förde stora belopp från AP-fonderna till statsbudgeten. Bromsen såg ju till att pengarna aldrig tar slut. Nu ser vi resultatet, i form av rejält sänkta pensioner. För en "normalpensionär" handlar det om 50 000 kronor i förlust under en femårsperiod. Den avskaffade solidariteten märks också på andra sätt. Reallönerna har ökat kraftig, pensionerna har inte följt med. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkring har urholkats. Skatten har sänkts rejält för löntagare men inte för arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller pension. När pensionärernas organisationer protesterar mot dessa uppenbara orättvisor går en av allianspartiernas företrädare i taket och blåser till öppen strid. Övriga företrädare för de i pensionsfrågan förbundna partierna, alltså (S) och dagens regeringspartier reagerar med något större skicklighet: De tiger och låtsas inte om att det ens finns något att diskutera. Gång på gång upprepas i stället med stort allvar: "pensionsuppgörelsen gäller, vi står för den". Men vad är det egentligen man står för? Uppgörelsen 1994 innehöll inte någon broms, inte skilda skatteskalor för pension och lön. Den förutsåg en höjning av pensionsåldern med mindre än ett år där nu mer än tre år behövs. Vad är det man står för? Utöver de slutna rummens politik, där representanter för dessa fem partier samlas och sen kommer ut och talar om vad man just kommit överens om. Detta är ohållbart. Inte blir det bättre av att man nu upphöjt de här partiernas hittills informella uppgörelse till ett formellt regeringsbeslut. En ordentlig utvädring behövs, förhoppningsvis har den äntligen kommit igång. KG Scherman Generaldirektör Riksförsäkringsverket 1981-1996