Liberalt dilemma?

Lars Leijonborg - ifrågasatt minister? Den gångna veckan har det liberala Folkpartiet stått i medias strålkastarljus. Först för sina ”överdrifter” i skolpolitiken, sedan för de eventuella förändringar man vill göra i regeringens ministerlista. Att en regering under pågående mandatperiod ändrar på bemanningen är i och för sig inget konstigt. Socialdemokratin var tämligen osentimental i det avseendet, och Moderaterna har i nuvarande regering tvingats till ett antal ministerbyten, mer eller mindre frivilligt. Att nu ett av svaga opinionssiffror jagat Folkparti, halvvägs i mandatperioden börjar tänka på hur man formerar laget inför nästa val är inget konstigt. Byte av ministrar är naturligt nog en regeringsangelägenhet. Den måste förankras hos de andra partiledarna, som i sin tur måste förankra den tänkta förändringen hos sina ledningsgrupper. Därmed är en tänkt hemlighet ingen hemlighet längre. Alltid är det någon som i hopp om en stjärna i kanten hos den stora tidningens reporter, avslöjar hemligheten. Att sedan huvudpersonen i rockaden troligen inte informerats i förväg, är skäl nog för att gå ut med en dementi. Det intressanta i det sammanhanget är det liberala partiets färdriktning, så som media beskriver den. Är det korrekt att tanken är att positionera sig till höger om det gamla högerpartiet, numera moderaterna? Vad händer i så fall med den del av partiet som kallats den socialliberala rörelsen? Är det en framgångsväg att byta ut socialliberala väljare mot den svans av högerliberaler som kanske finner dagens moderater för klemiga? Det är trångt om utrymmet i mitten av den politiska skalan sägs det med rätta. Frågan är ändå om det inte är bättre att hävda sitt politiska arv, än att förskingra det i utbyte mot en okänd kurs in i framtiden? 2008.09.07 Jarl Strömbäck