Valfrihet ifrågasatt.

Valfrihet är ett vackert begrepp, omhuldat från de politiska talarstolarna när valtiderna klappar på dörren. När sedan den politiska vardagen tränger sig på blir inte sällan prioriteringarna annorlunda. Den insikten har tydligen signaturen ”38 år inom äldrevården” (ÖA 4.8) liksom många andra debattörer i sommar kommit fram till. I vår kommun liksom inom många andra pågår en utveckling som oroar både anställda, anhöriga och Socialstyrelsen. Äldreboenden läggs ner och platserna inom omsorgen minskar. Det ökar trycket på de anhöriga att ta ett större ansvar för sina gamla. Ensamheten är inte längre skäl för att få plats på boenden. Och nu dras snaran hårdare också om de anställda. Genom den klassiska metoden att härska genom att söndra tvingas personalen anpassa sig till den politiske arbetsledningens krav, eller lämna jobbet. Så uppfattas uppenbarligen de krav på ökad tjänstgöringstid och nya scheman som skall genomföras. Att det sker i skenet av att alla skall ha rätt till heltider, är bara ännu ett sätt att säga att valfriheten att anpassa sin arbetstid efter egna intressen och möjligheter måste begränsas. Visst skall alla ges möjligheten att arbeta heltid när de så önskar. Men kvar står att många under småbarnsår och när krafterna sviker på äldre dar behöver en anpassad tjänstgöringsgrad för att orka med sin samhällsinsats. Vart har det goda samtalet tagit vägen när LAS sätts åt sidan och ultimata metoder som att söka omskapade tjänster används som maktmedel. Är det en rimlig metod i en verksamhet med humanistiska förtecken? Våra äldre förtjänar ett bra omhändertagande när krafter och förstånd börjar svikta. Det omhändertagandet förutsätter personal som med glädje går till jobbet. Dags med andra ord att ordet valfrihet får en verklig innebörd både för personalen och de boende. 2008.08.08 Jarl Strömbäck