Maktens båda ansikten! Sällan har maktens båda ansikten demonstrerats bättre än de båda skrivningar humanistiska nämndens ordförande hade i ÖA den 28.3. Under ordet fritt kan vi läsa en skrivning som i det mesta kan tyckas tagna ur handboken för den goda viljan. I den skrivning som publicerades under debatt å andra sidan är vänligheten som bortblåst. Istället är det makten som talar. Vilken av de sidorna familjen med den 6-åriga flickan hade att möta kan vi bara gissa. Makt berusar, och makt skrämmer. För den som utsätts för makten och känslan av övergrepp, är en högst normal reaktion att fly. När det inte är möjligt är motstånd i någon form nästa fas i utvecklingen, och det mönstret gäller i hög grad om våldet riktas mot de vi värnar mest, våra barn. Myndigheterna är de enda organ som med lagens rätt har att utöva våld mot medborgarna. Den rätten måste hanteras med mycket stor försiktighet. Utredningar där barn berörs kan göras i hemmets miljö, vilket normalt ger en bättre bild av normaliteten i familjen. De kan också göras på institution, vilket för många som drabbas måste te sig mycket skrämmande att bli utsatta för. Och i kampen mellan myndigheten och barnets föräldrar, är det inte sällan den som skulle hjälpas, barnet som blir det verkliga offret. En önskan jag kan uttrycka, är att alla ingripanden som leder till skiljandet av barn från sina föräldrar baserades på inte en, utan minst två sinsemellan oberoende expertgruppers utlåtanden. Och att i det sammanhanget den rättssäkerhet som ryms i begreppet att fria hellre än att fälla när tveksamhet råder, också kunde tillämpas i sådan här fall.