Elitism på villovägar! Tänk ändå så skönt det måste vara att sitta på den obefläckade moralitetens höga tron och därifrån strö sin visdom, eller kanske sina fördomar över de ovetande. Så kanske den liberala tanken kan gå ibland, när det feministiska initiativet, eller för den delen dess motsvarighet i andra partier pekar finger åt de otrogna djuren. För så kan väl elitismen tolkas, när den svenske svensson, låt vara liberal görs ansvarig för all världens olyckor. Och ändå, i det liberala manifest åtminstone undertecknad tror på, ryms den naiva tron på de fina paragraferna från deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Ur den synpunkten vill jag inte bära ansvar för den socialistiska rörelsens misslyckade lönepolitik. Jag vägrar att ta ansvaret för Mugabes eller Musavenis politik eller de brott som utförs av balkans banditer av endera könet. Och jag vill inte delta i könskriget på någondera sidan. Däremot skall jag gärna utifrån egna övertygelser bekriga den könskrigens elitism som får endera parten att tappa sin liberala kompass i en fåfäng övertygelse om den egna förträffligheten. Och kanske är det därför med viss förundran jag tagit del av en del skrivelser i Nu på sistone, jag efterlyser det konstruktiva i dem. Däremot finner jag en brist på sammanhållning över könsgränserna som skrämmer. Om den får riktigt fotfäste i parti och land då kommer klyftorna att vidgas. Och det gör inte framtiden säkrare för min älskade lilla dotter-dotter.