Korkad särbehandling av unga! För andra gången på kort tid brinner bilarna i den franska huvudstaden. Och det är ingen tillfällighet. Den ytterligare marginalisering av de unga, som den nu varande konflikten om utökad otrygghet på arbetsmarknaden innebär för dem, har tänt brasorna. Och för egen del har jag lätt att förstå den besvikelse som kommer sig av att allt fler får allt svårare att finna sin plats i arbetslivet. Att då mötas av förslaget att ytterligare göra otryggheten större, är ingen lösning. Översatt i svenska förhållanden gäller samma sak. Redan idag är arbetslösheten för de unga oacceptabelt hög. Den vänsterallians som styrt landet under de senaste 12 åren har förvärrat det problemet. LAS-reglerna i nuvarande tappning är redan de ett skydd för de äldre på arbetsmarknaden. De sist anställda är de som i första hand får lämna företagen vid nedskärningar om inte särskilda skäl talar för annat. Och det är i de flesta fall de yngre medarbetarna. Att då se det franska förslaget om utökad otrygghet på arbetsmarknaden för de unga som en lösning, spär bara på generationskonflikten. Svaret på frågan vad som istället borde göras finns. Fler arbetsplatser måste tillskapas och det sker inte utan vidare. Det största hindret många företagare idag lyfter fram när det gäller att starta ny verksamhet, är inte arbetskraften. Det är istället den skog av byråkratiska hinder som vänsteralliansen byggt upp. Svenska företagare drunknar under en oöverskådlig massa regler och bestämmelser. Det finns sammanlagt mer än 20.000 sidor med företagsregler. En undersökning från statskontoret visar att 75 olika myndigheter begär in uppgifter från företagarna på 1150 olika blanketter. De administrativa kostnaderna i ett mindre företag kan kosta 30.000 kr per anställd och år. Idag beskattas eget företagande i Sverige hårdare än något annat. Det regelverk som idag omger fåmansbolag är krångligt och innebär att eget ägande diskrimineras. Det lönar sig bättre skattemässigt att handla med aktier i andras företag, än att arbeta och driva företag. Mycket kan göras för att minska regelbördan. Genom en kartläggning av de administrativa kostnaderna och en identifiering av lagar som sällan används, bör en stor del av dessa kunna elimineras. Den uppgiften är långt mer prioriterad än att med kosmetiska förändringar i arbetsrätten göra livet svårare för de unga som redan har tillräckliga hinder i sin väg. Låt oss hoppas att de brinnande bilarna i Frankrike inte sprids över Europa, och att den byråkratiska stelbentheten tvingas ge efter för förnuft och förnyelse på arbetslivets områden. Samhället har långt mer att vinna på samverkan generationerna emellan, än på en ytterligare polarisering baserad på korkad särbehandling!