Vår i luften och värmande sol. Vi är
inne i den bästa av årstider, den mellan påsk och midsommar. Den
när naturen vaknar igen efter sin vintersömn, och livet återvänder.
Och i media stormar det kring det
lilla, och kanske godtrogna miljöpartiet. Där har man de senaste
dagarna fått lära känna begreppet den tredje statsmakten.
Det finns skäl att kalla en fri press
för den tredje statsmakten. I vårt land har den tesen bevisat
sitt värde under det gångna året. Granskningen av invandringens
följder och regeringens totala omvärdering av sina synsätt och
handlingar är ett tydligt uttryck för det. Och nu de senaste
dagarna avslöjandena runt miljöpartiets smygande islamisering med
personer som Mehmet Kaplan och hans yngre kollega Khan. Personer som
gradvis flyttat fram sina positioner i synen på inte minst kvinnor.
Det är svårt att på annat sätt förstå de avslöjanden som nu
kommit fram. I det feministiska miljöpartiet skulle jämlikhet och
lika värde, utbytas mot olikhet och beröringsskräck. Partiet har
en hel del att ta itu med, kanske vore ett namnbyte ett första steg,
vilken är miljön egentligen i partiet. Och vilken miljö företräder
man?
Det är inte konstigt att personer med
diktatoriska drag likt Rysslands Putin och Turkiets Erdogan gjort som
politiska mål att undanröja den fria och ifrågasättande pressen.
I de länderna styrs ledande media helt av staten på olika sätt
numera, demokratin är också mer ett bländverk än en realitet.
Media förvandlas till medspelare, de delar platsen vid köttgrytorna
istället för att kritiskt granska, rapportera och informera om
verkligheten. Tendenser till motsvarande synsätt finns också i vårt
land, i synnerhet i en lokalpress som dansar med starka lokala
politiker, och undviker konflikter med makten.
Då känns det som ett renhetsbad när
de stora mediala kanalerna tar språnget och vågar utmana..
2016.04.21
Jarl
