Ökad tillsyn för bättre rättsäkerhet.

Jag har alltid undrat vad jag gjorde för fel?





Behövs tillsyn av behandlingshem, familjehem och fosterhem? Svaret är givetvis ja, och lagverket föreskriver också att tillsyn skall ske. Däremot är tillämpningen usel minst sagt. Det konstaterar den utredning, tillsynsutredningen som haft till uppgift att se över regelverket. Man har funnit att det kan dröja flera år mellan varje inspektion av ansvarig myndighet. (DN-debatt 19.10.2007)
Verksamheten på området omsätter miljardbelopp varje år och dygnskostnaden på ett hem är normalt ett antal 1000-kronor. De ekonomiska drivkrafterna är med andra ord mycket starka och måste balanseras av kvalitetskrav och en bra uppföljning av dem.

Ur den verkligheten borde det vara en självklarhet att de som ”behandlas” också får lämna utvärderingar till ansvarig myndighet efter sin behandling, och att de resultaten läggs till grund för både inspektioner och fortsatta uppdrag. Vidare måste inspektioner kunna göras oanmälda, det är då man möter den vardag som placerade barn har i det dagliga och utan tillrättalagda inslag. Utredningens förslag att ge de utsatta barnen tillgång till barnskyddsombud känns självklar mot bakgrund av den utsatthet de befinner sig i.

I den verksamhet som bland andra Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR) bedriver möter man återkommande de konflikter som uppstår ur den förtvivlan som ett omhändertagande oftast innebär. I en debattartikel under Brännpunkt (SvD 12.5.2007) tar också 23 advokater med stor erfarenhet av LVU-ärenden upp frågan om bristen på rättsäkerhet i hanteringen av dessa. Tolkningsföreträdet i de inledande skedena av tvisterna ligger helt hos myndigheten, i allmänhet en socialförvaltning i kommunen. Först i ett senare skede kan advokat få assistera familjen.

Att nu tillsynsutredningen insett bristerna i rättsäkerhet i de här ärendena är bra. Fler än 10.000 barn beräknas vara placerade i olika slags hem varav många är LVU-fall. Sverige har upprepade gånger blivit fällt i Europadomstolen för sin hantering av LVU-fall. Omhändertagande utan saklig grund innebär ett trauma, inte bara för de direkt drabbade barnen utan också för deras familjer och i förlängningen för Sverige som rättstat.

2007.10.21
Jarl Strömbäck

Drabbade!

Drabbade! Var går gränsen för förföljelse och förtal? Frågan är berättigad, och har fått förfärande konsekvenser i ett fall som tidigare engagerade många av ÖA:s läsare. Den minnesgode kommer säkert ihåg den debatt som fördes för ett år sedan i fallet om en 7-årig flicka som humanistiska nämnden under ca 15 månader flyttade mellan institutioner och familjehem/fosterhem alltmedan flickans föräldrar förde en envis och engagerad kamp för rätten till sitt barn och barnets rätt till sina föräldrar. Att den kampen inte är en enskild händelse, visas med stor tydlighet av en debattartikel som 23 jurister och andra sakkunniga hade i bl.a. ÖA den 23maj. I fallet med familjen och den då 7-åriga flickan fick kampen ett lyckligt slut. I kammarrätten underkändes argumenten mot dem, och familjen kunde återförenas. I rädsla för de lokala myndigheterna valde familjen att vid årsskiftet flytta till en mellansvensk ort där de under vintern kunnat leva i harmoni och utan fruktan för repressalier. Flicka som allmänt anses vara mycket begåvad, har skött sin skolgång på ett utmärkt sätt och fick vid skolslutet efter sitt första skolår för ett par veckor sedan sjunga solo för ca 400 lyssnande barn och vuxna. Men förföljelsens skuggor är långa? Snart nog blev familjens nya hemort känd, och för en tid sedan skickades en skrivelse från Öviks sjukhus barnklinik till kollegor i familjens nya hemort. Brevet innehöll en upplysande slaskhink av de argument som kammarrätten tidigare underkänt. Kan den chock och ångest som grep familjefadern efter att ha tagit del av skrivelsen ha utlöst den hjärtinfarkt, som på midsommaraftonens morgon tog mannens liv? Kvar står nu flickan med sin synskadade mor. Flickan har mist sin far och kvinnan sin make. På vilket sätt tror sig den nu aktuella läkaren ha hjälpt familjen, eller var det aldrig syftet? Var Öviksläkarens handlande ett försök att kringgå Kammarrättens dom, och initiera en ny process? I det skenet framstår det som en ondskefull och förfärlig handling vilken inte gärna kan ha något med vare sig rimlig rättsäkerhet eller läkaretikens budskap om att läka och hela att göra. 2007.07.02 Jarl Strömbäck