Falskheten som dödsynd

I lördagens  (20.9) tv-program Skavlan, var professorn, läkaren, författaren med mera Stefan Einhorn en av gästerna. I programmet avhandlades begreppet de sju dödssynderna, och i den undersökning som Einhorn och hans medhjälpare gjort för att finna ut hur dagens människor listar dödssynder, visade sig den värsta vara falskheten.

Det kan te sig överraskande för den som är van att tänka i de gamla, klassiska begreppen. Men inte förty är det en spegling av vår tid när man gör falskheten till den ”vidrigaste” av egenskaper hos våra medmänniskor.

Men kanske är det inte så konstigt. Den gångna valrörelsen är ju ett utmärkt test på begreppet falskhet. Politiker som talar illa om andra ena stunden, för att lite senare förutsätta att de som var så värdelösa, nu skall samverka med vinnaren för att denne skall nå sina mål.

Politiker som på det lokala torget och i övrigt anklagar andra för att vara fascister och ohyra som skall rensas bort. Naturligtvis på ett fördolt sätt, ett förtal avsett att eliminera politiker man ogillar. Falskheten har många ansikten, vilket föregående blogg gärna får illustrera.

Vart leder falskheten när den får verka utan insyn. Ett område som intresserat riksrevisionen till den grad att man i två långa rapporter 2006 och 2009 tagit upp problemet, är hur överförmynderiet med sin sekretess alltmer breder ut sig. I det skymningsland som där råder, och som riksrevisionen anser vara rättsosäkert, där blir begreppet makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, verklighet.

Nog är det synpunkter värda att begrunda, för ett land som förutses måna om integritet och medmänsklighet.

Läs gärna mer om det i bloggserien ”Makten och Bulvanerna” år 2013 på Liberala Vindar.

2014.09.23

Jarl S