Ett brev säger så mycket hette en reklamslogan som posten en gång i tiden använde. Häromdagen kom ett brev med adress undertecknad, och med beskedet att jag uteslutits ur det parti jag tjänat i drygt 15 år. Bra så, ibland måste medelmåttorna få bekräfta sina egna misslyckanden. Dags då för en liten tillbakablick.
I mitten av 90-talet hade Västernorrlands liberaler ett guldkantat slagläge. Under en stark och entusiastisk ledning av Jesper Strömbäck hade de liberala ungdomarna i vårt röda län tagit över mycket av den politiska debatten i länet. Det arbetet hade uppmärksammats i Stockholm, han blev partiets yngste partistyrelseledamot 1993, och ungdomsförbundet lade också sin kongress till Sundsvall senare samma år .
I partiet talades mycket om behovet av förnyelse, det skrevs en särskild rapport med den uppmaningen, och förnyelsen skulle också komma på många platser, men inte i Västernorrland.
Här härskade det gamla gardet med namn som paret Björn och Solveig Hellqvist, Ulla Norgren, Sigge Godin och Gunnar Melin. Och blotta tanken att på något avgörande sätt släppa på makten och därmed de ekonomiska köttgrytor det innebär, är och var för dem främmande. I valet 1998, det val man hade haft den verkliga chansen att skörda frukterna av 10 års ungdomsarbete, valde man istället att blockera det. Straffet för det blev ett missat riksdagsmandat, tack för det kära väljare. Men också att 10 års arbete för att förnya partiet i länet kastades bort av ”klanens” om jag får kalla den så, destruktiva krafter.
I provvalet inför 2002 års val vann undertecknad med god marginal. Det ingick inte i klanens kalkyler och måste naturligtvis korrigeras? Ett provval samlar i allmänhet större delen av partiets ledamöter, ett nomineringsmöte bara ett mindretal. I nomineringsmötet hade man pratat sig samman och förankrat sig hos inringda vänner. Provvalsresultatet förkastades, Solveig Hellqvist som kom först på plats 4 i provvalet, men råkade vara gift med länsförbundets ordförande, valdes bli listetta till riksdagen. Trots massiva insatser ekonomiskt och personellt förlorade hon personvalet med nästan 100 röster, hon var inte heller väljarnas val till riksdagen. Den 8% spärr som riksdagsmännen skapat för att skydda sig själva från obehaglig konkurrens räddade henne och gav samtidigt partiet en kompetensfattig och svag riksdagsperson. I den historien ryms också ett personligt ansvar. Nämligen det om valet att stjäla andras framgångar?
Klanens behov av kontroll över partiets utveckling, eller skall vi kanske kalla det avveckling i länet har inte minskat. Närhelst beslut med påverkan av makt och ekonomisk art uppkommit, så har klanen vaktat på sina rättigheter. Ett slutligt och belysande exempel kan hanteringen av landstingsvalet 2006 få utgöra. Där fick undertecknad som ende personvalde ledamot 16,5% av personrösterna, eller i absoluta tal fler personröster än Ulla Norgren och Björn Hellqvist tillsammans. Det borde varit en självklarhet att det förhållandet blev avgörande för också gruppledarskapet. Svaret behövs kanske inte, vänskapskorruptionen har sina egna självklara regler.
Spegel, spegel på väggen där....när nu klanen som uppenbart anser sig vara så obefläckad kräver att jag skall lämna landstingsuppdraget, bortser de från några fakta som jag gärna delger läsarna. Under många år har jag lagt ner enormt mycket tid på det liberala folkpartiet. Men inte bara tid utan också ekonomiska resurser. Jag har aldrig varit avlönad på annat sätt än genom arvoden för enskilda uppdrag. Och de framgångar jag haft har de och partiet kunnat profitera på genom de fasta arvoden och mandatstöd som utgår. Jag kommer självklart inte att lämna landstinget förr än väljarna så bestämmer. Det vore att än en gång underkasta sig de destruktiva krafter som nu sakta men säkert marginaliserar partiet i länet.
De här raderna utgör 15 år i ett koncentrat. År präglade av klanens alltmer ideologiskt impotenta ledarskap i länsförbund och kommunföreningar. Mycket mer kan naturligtvis sägas, men varför bry sig? Därute finns många utmaningar som i rätt miljö behöver hanteras. Det är skönt att vädra ut unken luft.
2009.09.30
Jarl Strömbäck
onsdag, september 30, 2009
Medelmåttornas tyranni
På stulet mandat i riksdagen?
Ett brev säger så mycket hette en reklamslogan som posten en gång i tiden använde. Häromdagen kom ett brev med adress undertecknad, och med beskedet att jag uteslutits ur det parti jag tjänat i drygt 15 år. Bra så, ibland måste medelmåttorna få bekräfta sina egna misslyckanden. Dags då för en liten tillbakablick.
I mitten av 90-talet hade Västernorrlands liberaler ett guldkantat slagläge. Under en stark och entusiastisk ledning av Jesper Strömbäck hade de liberala ungdomarna i vårt röda län tagit över mycket av den politiska debatten i länet. Det arbetet hade uppmärksammats i Stockholm, han blev partiets yngste partistyrelseledamot 1993, och ungdomsförbundet lade också sin kongress till Sundsvall senare samma år .
I partiet talades mycket om behovet av förnyelse, det skrevs en särskild rapport med den uppmaningen, och förnyelsen skulle också komma på många platser, men inte i Västernorrland.
Här härskade det gamla gardet med namn som paret Björn och Solveig Hellqvist, Ulla Norgren, Sigge Godin och Gunnar Melin. Och blotta tanken att på något avgörande sätt släppa på makten och därmed de ekonomiska köttgrytor det innebär, är och var för dem främmande. I valet 1998, det val man hade haft den verkliga chansen att skörda frukterna av 10 års ungdomsarbete, valde man istället att blockera det. Straffet för det blev ett missat riksdagsmandat, tack för det kära väljare. Men också att 10 års arbete för att förnya partiet i länet kastades bort av ”klanens” om jag får kalla den så, destruktiva krafter.
I provvalet inför 2002 års val vann undertecknad med god marginal. Det ingick inte i klanens kalkyler och måste naturligtvis korrigeras? Ett provval samlar i allmänhet större delen av partiets ledamöter, ett nomineringsmöte bara ett mindretal. I nomineringsmötet hade man pratat sig samman och förankrat sig hos inringda vänner. Provvalsresultatet förkastades, Solveig Hellqvist som kom först på plats 4 i provvalet, men råkade vara gift med länsförbundets ordförande, valdes bli listetta till riksdagen. Trots massiva insatser ekonomiskt och personellt förlorade hon personvalet med nästan 100 röster, hon var inte heller väljarnas val till riksdagen. Den 8% spärr som riksdagsmännen skapat för att skydda sig själva från obehaglig konkurrens räddade henne och gav samtidigt partiet en kompetensfattig och svag riksdagsperson. I den historien ryms också ett personligt ansvar. Nämligen det om valet att stjäla andras framgångar?
Klanens behov av kontroll över partiets utveckling, eller skall vi kanske kalla det avveckling i länet har inte minskat. Närhelst beslut med påverkan av makt och ekonomisk art uppkommit, så har klanen vaktat på sina rättigheter. Ett slutligt och belysande exempel kan hanteringen av landstingsvalet 2006 få utgöra. Där fick undertecknad som ende personvalde ledamot 16,5% av personrösterna, eller i absoluta tal fler personröster än Ulla Norgren och Björn Hellqvist tillsammans. Det borde varit en självklarhet att det förhållandet blev avgörande för också gruppledarskapet. Svaret behövs kanske inte, vänskapskorruptionen har sina egna självklara regler.
Spegel, spegel på väggen där....när nu klanen som uppenbart anser sig vara så obefläckad kräver att jag skall lämna landstingsuppdraget, bortser de från några fakta som jag gärna delger läsarna. Under många år har jag lagt ner enormt mycket tid på det liberala folkpartiet. Men inte bara tid utan också ekonomiska resurser. Jag har aldrig varit avlönad på annat sätt än genom arvoden för enskilda uppdrag. Och de framgångar jag haft har de och partiet kunnat profitera på genom de fasta arvoden och mandatstöd som utgår. Jag kommer självklart inte att lämna landstinget förr än väljarna så bestämmer. Det vore att än en gång underkasta sig de destruktiva krafter som nu sakta men säkert marginaliserar partiet i länet.
De här raderna utgör 15 år i ett koncentrat. År präglade av klanens alltmer ideologiskt impotenta ledarskap i länsförbund och kommunföreningar. Mycket mer kan naturligtvis sägas, men varför bry sig? Därute finns många utmaningar som i rätt miljö behöver hanteras. Det är skönt att vädra ut unken luft.
2009.09.30
Jarl Strömbäck
Ett brev säger så mycket hette en reklamslogan som posten en gång i tiden använde. Häromdagen kom ett brev med adress undertecknad, och med beskedet att jag uteslutits ur det parti jag tjänat i drygt 15 år. Bra så, ibland måste medelmåttorna få bekräfta sina egna misslyckanden. Dags då för en liten tillbakablick.
I mitten av 90-talet hade Västernorrlands liberaler ett guldkantat slagläge. Under en stark och entusiastisk ledning av Jesper Strömbäck hade de liberala ungdomarna i vårt röda län tagit över mycket av den politiska debatten i länet. Det arbetet hade uppmärksammats i Stockholm, han blev partiets yngste partistyrelseledamot 1993, och ungdomsförbundet lade också sin kongress till Sundsvall senare samma år .
I partiet talades mycket om behovet av förnyelse, det skrevs en särskild rapport med den uppmaningen, och förnyelsen skulle också komma på många platser, men inte i Västernorrland.
Här härskade det gamla gardet med namn som paret Björn och Solveig Hellqvist, Ulla Norgren, Sigge Godin och Gunnar Melin. Och blotta tanken att på något avgörande sätt släppa på makten och därmed de ekonomiska köttgrytor det innebär, är och var för dem främmande. I valet 1998, det val man hade haft den verkliga chansen att skörda frukterna av 10 års ungdomsarbete, valde man istället att blockera det. Straffet för det blev ett missat riksdagsmandat, tack för det kära väljare. Men också att 10 års arbete för att förnya partiet i länet kastades bort av ”klanens” om jag får kalla den så, destruktiva krafter.
I provvalet inför 2002 års val vann undertecknad med god marginal. Det ingick inte i klanens kalkyler och måste naturligtvis korrigeras? Ett provval samlar i allmänhet större delen av partiets ledamöter, ett nomineringsmöte bara ett mindretal. I nomineringsmötet hade man pratat sig samman och förankrat sig hos inringda vänner. Provvalsresultatet förkastades, Solveig Hellqvist som kom först på plats 4 i provvalet, men råkade vara gift med länsförbundets ordförande, valdes bli listetta till riksdagen. Trots massiva insatser ekonomiskt och personellt förlorade hon personvalet med nästan 100 röster, hon var inte heller väljarnas val till riksdagen. Den 8% spärr som riksdagsmännen skapat för att skydda sig själva från obehaglig konkurrens räddade henne och gav samtidigt partiet en kompetensfattig och svag riksdagsperson. I den historien ryms också ett personligt ansvar. Nämligen det om valet att stjäla andras framgångar?
Klanens behov av kontroll över partiets utveckling, eller skall vi kanske kalla det avveckling i länet har inte minskat. Närhelst beslut med påverkan av makt och ekonomisk art uppkommit, så har klanen vaktat på sina rättigheter. Ett slutligt och belysande exempel kan hanteringen av landstingsvalet 2006 få utgöra. Där fick undertecknad som ende personvalde ledamot 16,5% av personrösterna, eller i absoluta tal fler personröster än Ulla Norgren och Björn Hellqvist tillsammans. Det borde varit en självklarhet att det förhållandet blev avgörande för också gruppledarskapet. Svaret behövs kanske inte, vänskapskorruptionen har sina egna självklara regler.
Spegel, spegel på väggen där....när nu klanen som uppenbart anser sig vara så obefläckad kräver att jag skall lämna landstingsuppdraget, bortser de från några fakta som jag gärna delger läsarna. Under många år har jag lagt ner enormt mycket tid på det liberala folkpartiet. Men inte bara tid utan också ekonomiska resurser. Jag har aldrig varit avlönad på annat sätt än genom arvoden för enskilda uppdrag. Och de framgångar jag haft har de och partiet kunnat profitera på genom de fasta arvoden och mandatstöd som utgår. Jag kommer självklart inte att lämna landstinget förr än väljarna så bestämmer. Det vore att än en gång underkasta sig de destruktiva krafter som nu sakta men säkert marginaliserar partiet i länet.
De här raderna utgör 15 år i ett koncentrat. År präglade av klanens alltmer ideologiskt impotenta ledarskap i länsförbund och kommunföreningar. Mycket mer kan naturligtvis sägas, men varför bry sig? Därute finns många utmaningar som i rätt miljö behöver hanteras. Det är skönt att vädra ut unken luft.
2009.09.30
Jarl Strömbäck
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar