Medelmåttornas tyranni

På stulet mandat i riksdagen? Ett brev säger så mycket hette en reklamslogan som posten en gång i tiden använde. Häromdagen kom ett brev med adress undertecknad, och med beskedet att jag uteslutits ur det parti jag tjänat i drygt 15 år. Bra så, ibland måste medelmåttorna få bekräfta sina egna misslyckanden. Dags då för en liten tillbakablick. I mitten av 90-talet hade Västernorrlands liberaler ett guldkantat slagläge. Under en stark och entusiastisk ledning av Jesper Strömbäck hade de liberala ungdomarna i vårt röda län tagit över mycket av den politiska debatten i länet. Det arbetet hade uppmärksammats i Stockholm, han blev partiets yngste partistyrelseledamot 1993, och ungdomsförbundet lade också sin kongress till Sundsvall senare samma år . I partiet talades mycket om behovet av förnyelse, det skrevs en särskild rapport med den uppmaningen, och förnyelsen skulle också komma på många platser, men inte i Västernorrland. Här härskade det gamla gardet med namn som paret Björn och Solveig Hellqvist, Ulla Norgren, Sigge Godin och Gunnar Melin. Och blotta tanken att på något avgörande sätt släppa på makten och därmed de ekonomiska köttgrytor det innebär, är och var för dem främmande. I valet 1998, det val man hade haft den verkliga chansen att skörda frukterna av 10 års ungdomsarbete, valde man istället att blockera det. Straffet för det blev ett missat riksdagsmandat, tack för det kära väljare. Men också att 10 års arbete för att förnya partiet i länet kastades bort av ”klanens” om jag får kalla den så, destruktiva krafter. I provvalet inför 2002 års val vann undertecknad med god marginal. Det ingick inte i klanens kalkyler och måste naturligtvis korrigeras? Ett provval samlar i allmänhet större delen av partiets ledamöter, ett nomineringsmöte bara ett mindretal. I nomineringsmötet hade man pratat sig samman och förankrat sig hos inringda vänner. Provvalsresultatet förkastades, Solveig Hellqvist som kom först på plats 4 i provvalet, men råkade vara gift med länsförbundets ordförande, valdes bli listetta till riksdagen. Trots massiva insatser ekonomiskt och personellt förlorade hon personvalet med nästan 100 röster, hon var inte heller väljarnas val till riksdagen. Den 8% spärr som riksdagsmännen skapat för att skydda sig själva från obehaglig konkurrens räddade henne och gav samtidigt partiet en kompetensfattig och svag riksdagsperson. I den historien ryms också ett personligt ansvar. Nämligen det om valet att stjäla andras framgångar? Klanens behov av kontroll över partiets utveckling, eller skall vi kanske kalla det avveckling i länet har inte minskat. Närhelst beslut med påverkan av makt och ekonomisk art uppkommit, så har klanen vaktat på sina rättigheter. Ett slutligt och belysande exempel kan hanteringen av landstingsvalet 2006 få utgöra. Där fick undertecknad som ende personvalde ledamot 16,5% av personrösterna, eller i absoluta tal fler personröster än Ulla Norgren och Björn Hellqvist tillsammans. Det borde varit en självklarhet att det förhållandet blev avgörande för också gruppledarskapet. Svaret behövs kanske inte, vänskapskorruptionen har sina egna självklara regler. Spegel, spegel på väggen där....när nu klanen som uppenbart anser sig vara så obefläckad kräver att jag skall lämna landstingsuppdraget, bortser de från några fakta som jag gärna delger läsarna. Under många år har jag lagt ner enormt mycket tid på det liberala folkpartiet. Men inte bara tid utan också ekonomiska resurser. Jag har aldrig varit avlönad på annat sätt än genom arvoden för enskilda uppdrag. Och de framgångar jag haft har de och partiet kunnat profitera på genom de fasta arvoden och mandatstöd som utgår. Jag kommer självklart inte att lämna landstinget förr än väljarna så bestämmer. Det vore att än en gång underkasta sig de destruktiva krafter som nu sakta men säkert marginaliserar partiet i länet. De här raderna utgör 15 år i ett koncentrat. År präglade av klanens alltmer ideologiskt impotenta ledarskap i länsförbund och kommunföreningar. Mycket mer kan naturligtvis sägas, men varför bry sig? Därute finns många utmaningar som i rätt miljö behöver hanteras. Det är skönt att vädra ut unken luft. 2009.09.30 Jarl Strömbäck

Flickan med guldbyxorna

Verkligheten hinner i allmänhet ifatt drömmarna, det är mest en fråga om tid. Så också i fråga om de norrländska kommunerna Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteås drömmar om att bli det nya energilandet. Jag har berört SEKAB affären i den här bloggen förut, den gångna veckan har den fått tjäna som främsta nyhet i berörda kommuner, inte i positiv bemärkelse tyvärr. De vildsinta och dåligt förankrade satsningarna i Afrika, i Polen och Ungern, alla skall de nu gradvis avvecklas och prissättas. Enbart under året beräknas underskottet i bolaget till 235 miljoner på en omsättning om drygt 1,2 miljarder. Sett över de senaste 3 åren har förlusten varit 782 miljoner. Det är så häpnadsväckande stora siffror att gemene man nog inte kan förstå dem. Och ringarna kommer gradvis att sprida sig till övriga delar av den kommunala ekonomin. För Öviks del handlar det om påverkan på Övik energis resultat, ett resultat som också är under isen. Istället för en vinst på 40 miljoner, prognostiseras nu för en förlust på 70 miljoner i år. Flickan med guldbyxorna, kommunalrådet Elvy Söderström har generöst spridit sin framtidstro och de kommunala besparingar som fanns vid hennes tillträde på det ena projektet äventyrligare än det andra. När inte den kommunala kassan kunnat användas, har lån tagits upp i Övik Energis namn och kanaliserats vidare den vägen. Kommunallagens skrivningar om omsorg om den kommunala ekonomin har istället drabbat kärnverksamheterna som fått det ena sparbetinget efter det andra,.Förändringar i personalstat och scheman har skakat om grunderna för verksamheten och i förlängningen drabbar det kommunens kärnverksamheter inom framför allt omsorg och skola. I sanningens namn skall hon inte ensam bära ansvaret, det delas i lika grad av den opposition som mer liknade en hyllningskör när beslutet om ex.vis satsningen på Sekab togs i fullmäktige. Nu kan man peka finger åt Elvy, men med vilken trovärdighet? Sanningen är nog tyvärr den att det politiska etablissemang som nu försöker frigöra sig från ansvar på olika sätt, istället är de som ytterst skapat förutsättningarna för problemen. Men det vill man nu inte vidkännas. 2009.09.27 Jarl Strömbäck Seniorpartiet – SPI Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-672 7669

Så sant så!

Dilsa, ett klart brinnande ljus Jag vill hissa flaggan, inte på halv stång utan till topp. Det är härligt att få skriva lite positivt igen, och visst är klarsyn positiv? Vissa sanningar kan bara sägas av vissa personer. Så fort Svensson rör vid mångkulturens tveksamheter, kommer rasiststämpeln fram. Det är inte lika lätt när texten är skriven av den egna familjens klart brinnande ljus. Tack Dilsa Demirbag-Sten för ditt inlägg på DN-debatt den 24.9. Visst skall vi värna om mångkulturen, men innebär det att kravlösheten blir norm? Är det oväsentligt hur man klär sig på våra arbetsplatser? Så rätt du tänkt Dilsa, den svenska, kanske också västerländska flatheten att hellre lyssna till de högljutt extrema än att lyssna på de stora grupper som strävar efter ett liv i harmoni är det verkliga hotet mot tolerans och samförstånd mellan kulturerna. Det är verkligen dags att sätta ner foten, och det görs på ett så övertygande sätt i din artikel. Så ni som inte läst, gå till www.dn.se/debatt, läs och begrunda. 2009.09.25 Jarl Strömbäck

Orättfärdig budget.

När regeringen i måndags lade fram sin budget för valåret 2010, så är det en djupt orättfärdig budget. Den är orättfärdig på det sättet att ytterligare bördor läggs på de som drabbas av arbetslöshet och de som är sjuka. Orättfärdig framför allt för att de vilka under ett långt arbetsliv byggt vårt samhälle, och fostrat den nuvarande politikergenerationen, belönas med den ena ekonomiska örfilen efter den andra. Jobbskatteavdrag kallas det som i själva verket är en omfördelning av skattebördan från de arbetande till de som har arbetat. Och det är inte småsummor det handlar om. I en granskning DN i maj lät göra med hjälp av rikskatteverket visade man på skillnader som handlar om många tusen kronor per år beroende på löneläget. Nu förstärks de skillnaderna ytterligare. Samtidigt som ett ytterligare jobskatteavdrag införs, kommer under 2010 och åren därefter en nedjustering av lönen för de äldre att göras. Det är den s.k. bromsen som slår till och innebär att under de kommande 5 åren de äldre kommer att mista ca 50.000 kronor av en redan snäv ersättning, detta utöver skatteorättvisan.. En redan svår situation är på väg att urarta, och köerna till de kommunala ersättningssystemen kommer att öka. Den här situationen är inte okänd, den har debatterats i slutna kretsar under flera år och hänger samman med missgrepp i hanteringen av den skattereform som genomfördes för drygt 10 år sedan. Den här situationen är heller inte något som bara angår dagens seniorer, den angår i högsta grad de 50,60 och 70-talister som en dag också kommer att ta del av det kollektiva sparande vi kallar pensioner. Den nuvarande politiken på området kan i bästa fall liknas vid det sluttande planet, bort från solidaritet och omsorg, mot ett samhälle där egennytta och bristande solidaritet mellan generationerna breder ut sig. Men också bristande information till dagens unga, som därmed invaggas i förhoppningen att allt nog ordnar sig till slut. Att de olika pensionärs organisationerna i det här sammanhanget protesterar är naturligtvis bra. Men lite tyder på att de får ett politiskt stöd för sin uppfattning av de nuvarande, i den här frågan sammanlänkade partierna. De som vill se en förändring i de här avseendena, får nog söka den utanför det nuvarande politiska etablissemanget. 2009.09.21 Jarl Strömbäck

Driv månglarna ut ur templet

Kyrkorum smittat av maktspel och Mammon Om några dar går vi till val. Det är inte vilket val som helst, valet till folkkyrkans förtroendemän och kvinnor. Det är valet till humanismens, etikens och moralens företrädare i vårt samhälle. Det är heller inte ekonomiskt obetydligt. Den vanlige familjen betalar ca 1000 kronor i månaden i kyrkoskatt i vårt län. Det är mer än de flesta har i någon enskild försäkring eller A-kassa för den delen. Nog finns det skäl att värdera de personer vilka skall företräda oss och vad de står för. Under de senaste åren har vi återkommande kunnat läsa om konflikter i kyrkans värld. Det har ofta handlat om de små församlingarnas känsla av rättslöshet och utsatthet inför stiftsledningens diktat i olika avseenden. Det har handlat om vem som har arbetsgivaransvaret i den egna församlingen liksom om hur stiftets tillgångar bäst kommer kyrkans verksamhet i bygderna till del. Och den som i de avseendena utpekas som ansvarig i stiftsledningen är dess vice ordförande Per-Henrik Bodin. Samme Bodin skrev i länets tidningar i mitten på augusti (ÖA 17/8), en debattartikel vars budskap var att valen till stiftsfullmäktige och kyrkomöte, de mest betydelsefulla valen skulle uteslutas ur det direkta valsystemet. Artikeln var blygsamt nog undertecknad med titeln ”kyrkvärd”, inte den verkliga maktposition han egentligen innehar. Bodin vill inte att gemene man skall få inflytande över vilka som väljs till stift och kyrkomöte, de främsta och mest betydande av kyrkans fora. De valen skall istället ske i slutna kretsar vilka lättare kan styras med hjälp av stiftets maktmedel och ekonomiska resurser. Mönstret går igen, och det är lätt att förstå den oro som återkommande synts i media. Nog är det märkligt att en företrädare för det parti, ( C ) som gjort decentralisering och medinflytande till honnörsord, visar sig vara dess främste motståndare. Och nog finns det anledning att fundera på, om verkligen den som sätter Makten och Mammon före demokrati och medinflytande är den som skall vara biskopens främste rådgivare. Kanske bör vi alla i valet kommande helg fundera över Jesu ord ”Driv månglarna ut ur templet”, eller för den delen Tennisons kloka ord i nyårsdikten, ”ring ut det gamla och ring in det nya”. När nu vårt stift får en ny biskop, förtjänar hon nya och kloka rådgivare. Låt kyrkovalet också bli ett förnyelsens val i avseende på de vi väljer till stiftsledning och kyrkomöte. 2009.09.18 Jarl Strömbäck

Ett hack i kurvan

Lehman Brothers, ett glashus i dubbel bemärkelse Betydelsen av den finanskris vi sett under det senaste året har debatterats livligt inte minst nu på årsdagen av Lehman-bankens kollaps. Störningarna blev monumentala, men tack vare politikens ingripande kunde de lösas upp. Det är nog så viktigt att notera, att den så ofta bespottade politiken visade sitt värde när finansen själv svek på det grövsta. Nu blev krisen inte den katastrof man var så rädd för. Snarare ett hack i kurvan av ständig ekonomisk utveckling. En tillbakagång på 2-3 % i vårt land, mer på en del andra ställen visserligen. Nu förutses en ökning av tillväxten under tredje kvartalet i år, och därmed har vi kanske kommit upp på fast mark igen. Sviterna som återstår är snarare de som skulle kommit även utan krisen. Fordonsindustrin lider av överetablering, och små tillverkare har då ofta svårast att klara sig, med andra ord Volvo och Saab. Att de dessutom hade sjuka ägare gjorde inte saken bättre. På motsvarande sätt kan man analysera område efter område. Det omedelbara hoten har försvunnit, nu handlar det mycket om att parera en möjlig inflationsrisk pga de stora kapitalbelopp som tillförts de finansiella systemen. Ur askan stiger också behovet av att reglera de finansiella system som ju visat sig inte kunna sköta ruljangsen på egen hand. I det sammanhanget är det betryggande att ta del av Obamas tal på Wall Street idag (14.9) liksom den enighet som EU;s ministrar demonstrerade på det området i mötet i London. Vulgärkapitalism hör inte samman med ansvarsfull ekonomisk politik, åtminstone det borde krisen ha lärt oss. 2009.09.14 Jarl Strömbäck

Höst i Sverige

Semestrarna är över och nu startar kampen om dagordningen och medias uppmärksamhet. Det är ett år kvar till valet, det år då rösterna för nästa mandatperiod skall köpas. Regeringen gör sitt bästa genom att mata de som redan har med ytterligare jobbskatteavdrag. Som om inte den nu yrkesverksamma generationen kunde masa sig till jobbet, om man inte får en ytterligare muta. Och den rödgröna oppositionen kontrar med att man vill vara bäst på välfärdstänket. Bra så, om man nu tror sig kunna lita på det? Sveken från den rödgröna sidan i tidigare regeringar har varit så många. En grupp lyser mer än andra med sin frånvaro trots drygt 20% av landets befolkning, de äldre och deras ekonomiska situation. 1,6% avdraget som varje år minskar deras ersättning med 1,6% jämfört kostnadsutvecklingen i övrigt i landet, garanterar att den som lever tillräckligt länge också får smaka den ekonomiska piskan. Gamlemor och gamlefar, de som lagt grunden till yuppiegenerationens glassiga tillvaro, får snällt finna sig i att redovisa varje korvöre man sparat för att kunna få ut eventuellt stöd i form av bostadsbidrag. Så läggs tvångströjan på de seniora i Sverige. Dess namn kallas olika saker, bromsen som orsakats av regeringarnas plundring av AP-fonderna, eller underlåtenheten att inbetala de avgifter som det nya pensionssytemet (NPS) förutsåg. Det ligger stråk av vemod över ett land som lämnar solidariteten mellan generationerna, och hellre skapar ytterligare klyftor. De gamlas av arbete knotiga händer förtjänar mer än barnbarnens flinande arrogans. 2009.09.09 Jarl Strömbäck Seniorpartiet

En ynka rad

Rödgrön opposition Söndagen den 6 september och den opposition (S+V+MP) som för närvarande leder i opinionsmätningarna över regeringsalliansen har en stort uppslagen debattartikel på DN-debatt. Temat är vad man skall prioritera när man tar över regeringsansvaret efter valet 2010. I den artikeln spiller man endast en ynka rad på de frågor som berör det kollektiva sparandet och skattefrågorna för seniorerna. Det sker sedan samtliga pensionärsföreningar med 800.000 medlemmar dagarna innan haft möte med Thomas Östros, alternativets ekonomiske talesman. Ett samtal som andades löften om en annan syn på de viktiga områdena. Det tog inte lång tid att glömma det. Det kollektiva sparandet och de skattefrågor som hör samman med utbetalningen av den uppskjutna lönen kräver ett annat handlag, och av allt att döma också andra politiska företrädare. 2009.09.05 Jarl Strömbäck Seniorpartiet-SPI

Bo bra hela livet

Trygghetsboende? När den statliga utredningen äldreboendedelegationen lade fram sitt betänkande ”Bo bra hela livet”,konstaterade man att behovet av anpassade bostäder kommer att bli mycket stort under överskådlig tid framöver. De handlar om de seniora medborgarnas behov, men också behov hos övriga grupper av medborgare. För dem handlar det om att det saknas en boendeform mellan det ordinära boendet och det särskilda boenden som är inriktade på vård och omsorg. Oro och otrygghet liksom ensamhet gör att många önskar sig ett annat boende. Bostaden har kanske inte hiss, den är inte handikappanpassad eller kraven på tillgänglighet brister på andra punkter i det ordinära boendet. Delegationen föreslår därför att de termer och begrepp som idag används för olika slag av bostäder, ersätts av seniorbostäder (anpassade för äldre), trygghetsbostäder samt vård – och omsorgsboende. Det nya är alltså att begreppet trygghetsboende skall fylla glappet mellan det ordinära och det särskilda boendet. Delegationen föreslår att kommunerna genom en särskild lag får befogenhet att tillhandahålla trygghetsbostäder till äldre utan särskild prövning enligt socialtjänstlagen. Åtagandet skall vara frivilligt. I ett trygghetsboende skall det finnas tillgång till gemensamhetslokal, personal som en gemensam resurs och trygghetslarm. Det skall också finnas möjlighet till gemensamma måltider. Målgruppen för det här boendet är de äldre som känner sig oroliga, otrygga och/eller socialt isolerade i sitt gamla boende. En reform av det här slaget kostar en del pengar bland annat för personal, vilken skall vägas mot andra kostnader vilka uppstår ur otrygghet och stress. Därför föreslås att ett statligt bidrag till personal i gemensamhetslokaler i anslutning till trygghetsboenden utgår. Man föreslår också att det nuvarande investeringsstödet till särskilt boende även skall omfatta trygghetsboende och att ramen för stödet utökas. Hur förslaget kommer att mottas följs med stort intresse av de som berörs. Valåret 2010 och regeringens handlande är i det avseendet av stor betydelse. Hur situationen är i vårt län, kommer delvis att belysas under den kommande veckan, då Sveriges Pensionärsförbund/SPF med sina 6200 medlemmar i 23 föreningar i vårt län, på olika sätt kommer att fokusera på boendefrågorna. Vi anser att politiker och planerare redan nu på allvar måste ta tag i den långsiktiga bostadsplaneringen för att på det sättet kunna möta växande behov. I det avseendet är trygghetsboenden en särskilt eftersatt, och önskad bondeform. När därför SPF gjort vecka 37 till kampanjvecka i hela landet, med annonserade program på många order, så vill vi med det lyfta frågan om att ”Bo och leva hela livet” på rätt sätt. 2009.09.04 Jarl Strömbäck Distriktsordförande Sveriges Pensionärsförening i Västernorrland Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669

Plats för nya tankar.

Det hävdas ofta att kroppspråket är långt viktigare som sanningsmarkör, än ordet. Och så är det nog också, vi känner instinktivt om någon talar osanning. I det avseendet är nog också garvade politiker sitt eget samvetes fångar. När därför Fredrik Reinfeldt i Moderaternas nyligen av hållna stämma i Västerås, och senare i TV:s program Agenda för fram budskapet att Moderaterna nu för en politik för hela folket var det ett budskap som inte bars av hans kroppspråk. Det var en besvärad Reinfeldt som likt en besvärjelse framförde ett budskap han inte själv trodde på. Att Moderaterna skall bli det nya statsbärande partiet är naturligtvis en from önskan från hans sida, men då får man nog tänka om. Det Reinfeldt i själva verket gör, och det vet han naturligtvis, är att han köper röster via skattesänkningar, enligt samma cyniska synsätt som S tidigare köpte röster via bidragssystemet. Lika kålsupare med andra ord, låt vara med andra målgrupper. Man bygger inte statsmannaskap på att ställa grupp emot grupp, vilket sker just nu i Moderaternas och deras vänners Sverige. Det är inte alltid den enskildes fel att vederbörande blir arbetslös eller sjuk. Det är inte klok och medkännande politik att ställa hela äldrekollektivet utanför samhällsutvecklingen, och omfördela skattetrycket på den redan ekonomiskt pressade gruppen. Alliansen har inte svaret på framtidens frågor, inte heller ett vänsterblock som tyst accepterar utvecklingen. Av de skälen är det hög tid att lämna plats för nya tankar i politiken, tankar byggda på solidaritet mellan grupper av människor, mellan samhälle och näringsliv. 2009.09.01 Jarl Strömbäck Seniorpartiet -SPI