Liberala rädslor

Det vibrerar av nervositet i den liberala världen. Förra årets valresultat har skakat rörelsen, och dessvärre söker man nu orsaken hos andra hellre än hos sig själv. Ett strålande exempel på det var partisekreteraren Erik Ullenhags debattartikel på DN-debatt den 12.3 där han gick hårt åt Centerpartiet. Det gamla tricket att vända fokus mot någon annan går igen, men är som ofta väldigt genomskinligt. Johan Ingarö ger i sin blog en svidande vidräkning av den typen av självbedrägeri, medierna i allmänhet har inte varit speciellt mycket gladare. Det liberala partiet behöver, om det skall kunna komma igen nya ansikten på många håll. Att därför som i Örnsköldsvik belöna länets störste förlorare med fortsatt förtroende är tragiskt. Orädda och oberoende valberedningar är en bristvara tyvärr. Länsförbundet lär väl gå samma väg. På vad sätt det kommer att stärka partiet förblir för undertecknad en gåta. Men det lär märkas i nästa val. I det ryms också en personlig dimension, nämligen den att de som borde ha förstånd att se till partiets bästa, hellre sitter kvar med en alltmer vittrande bas som följd än man kliver åt sidan. Om nu andra partier driver de liberala frågorna bättre än folkpartiet kanske partiet inte behövs? Det är kanske den stora rädslan gömd i Ullenhags språkdräkt! 2007.03.14 Jarl Strömbäck