Ett förlorat land

 ”Där björkarna susar sin milda sommarsång

Och ängen av rosor blomma”, för att citera skalden.

Där reser sig nu stålskogarna i det som kallas parker, men i själva verket är industriområden. Där virvlar deras enorma vingar från 200-250 meter höga torn, med vingspann om 150 meter eller mer. De suger in fåglar, fladdermöss och insekter, vilka huggs i bitar och slits i stycken. De sprider sitt pulserande oljud, sina ljusmattor dygnet runt i det som en gång var områden och hem för naturens mångfald och människor som bor på det vi kallar landsbygd.. Hur är det möjligt?

Örn slaktad av vkv

Undrar vad hovpoeten och naturvännen Evert Taube skulle skaldat om han levat. Han som skrev den odödliga visan ”Änglamark” en gång för länge sedan, när kampen stod om de sista orörda älvarna.

”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill

Jorden vi ärvde och lunden den gröna

Sluta att utrota skogarnas alla djur

 låt örnen flyga, låt rådjuren löpa”

Nu ser vi stålskogarna breda ut sig över enorma områden, områden sålda eller ”arrenderade ut” till internationella finansintressen. Bebyggda med hjälp av enorma subventionernas, utan vilka de inte skulle existera.

Sådant händer väl inte i vår upplysta tid? Pengarnas makt korrumperar, med ”Judaspengar”, kan alltid stöd köpas påstås det. Även myndigheter vilka borde vara naturens beskyddare, är numera stålskogarnas vänner och beskyddare.

Finns då ingen i de politiska systemen som vågar ifrågasätta galenskapen? Var finns det parti som vågar gå emot den skövling av naturvärden, och den rasering av vår energiförsörjning som pågår?

Har det kollektiva trycket blivit så starkt, att tystnaden är det givna svaret på kritiken från de som drabbas, och de som värnar om det som alltmer framstår som ett förlorat land?

2021.11.17

Jarl Strömbäck

0706726669