Politiskt aprilväder

Aprilväder är sol och regnskurar, snöbyar och slask. Men det är också ljusare dagar, löften om sol och sommar. Det brukar påstås att kroppsspråket säger mer än ord, det ger 80% av budskapet man kanske inte vill förmedla. Tanken blir gestaltad i den presskonferens Anders Borg hade efter att ha presenterat sin vårbudget. Han mådde inte bra av att tvingas tala om en prioritering av de äldres önskemål, önskemål han tidigare med emfas tillbakavisat. Nu börjar också regeringens företrädare vackla i motståndet mot de giriga och egoistiska äldre? De som inte begriper att de inte kan räkna med löneökningar när så många andra behöver dem? De som han gång på gång förmanat med orden att de är de arbetande som skall gynnas, inte de som har arbetat i 40-45 år för att ge hans egen generation en trygg uppväxt. Den arrogans som regeringen visat under den här mandatperioden, och i synnerhet det sista året i kontakterna med de äldres organisationer, har fört till allt djupare förtroendekris i regeringens relationer till de äldre. Det i sin tur har gett ett främlingsfientligt parti vind i ryggen, samtidigt som konkurrenterna om makten nu leder loppet inför de kommande månadernas valspurt. Är då de rödgröna ett trovärdigt alternativ?? Det svaret ges på valdagen, för egen del har jag svårt att se på dess företrädare som personer jag vill hysa tilltro till. Nu duggar emellertid löften om en annan attityd mot de äldre tätt. Vad de löftena är värda efter valet är en annan fråga. Då blir det kanske som med aprilvädret, arrogansen tar över och de ytliga löftena blir till förbehåll istället för att förverkligas. Vi ville ju så väl, men nu har det och det hänt, och vi måste omprioritera, känns argumentationen igen? De senaste 15 åren har riksdagsmännen/kvinnorna höjt sina reallöner med 90%, för de äldre med inkomst/garantipension har ”lönen” höjts med ett fåtal procent. Rättvisa i vår tid?? 2010.04.18 Jarl Strömbäck