Början och slut

Blåsippor små uti backarna stå, niger och säger att nu är det vår... Vägen norrut är solig och torr. Men ju längre upp det bär, dess mer snö och is finns vid sidan av vägen. Det är slutet av april, och våren har nått olika långt. Det märks på en 45-mila tur från mellersta till norra Norrland. På ängarna, delvis ännu snötäckta står på sina ställen flockar med tranor och pickar mask, eller kanske gamla sädeskorn. Tofsvipor syns på flera ställen och på en äng ser jag en rådjursfamilj, kidet är litet och nyfött, det kunde misstas för en liten hund. Jag hoppas de får klara sig undan lodjurens härjningar. Det är vår och det känns i luften, början på livet på något sätt. Uppe i norr väntar Mor Signe. I sommar blir hon 95 år. Hon har kokat ärtsoppa, naturligtvis självgjord, och står och gräddar våfflor när jag knackar på. Än bor hon i egen lägenhet, utan annan hemhjälp än anhörigas sporadiska besök. Nu skall vi ha två dygn tillsammans, med samtal om gammalt och nytt. Det ligger ett särskilt värde i att ibland söka sina rötter. Att möta den gamles kloka och ärligt sökande blick. Tänk om alla var som hon kan jag i mitt stilla sinne tänka. Men vid sidan om den klara tanken finns också en utsliten kropp. Reservdelsmänniskan med järnskrot i höfter och knän. Med operationer i underlivet efter att ha burit 9 barn under sitt hjärta, och haft ett slitsamt liv. Och ett behov av att ha en toalett i sin närhet, som begränsar livet. Resan blir en påminnelse om livet båda skeden, de gryende likt blåklockan i backen som jag fotograferar när jag kommer hem. Men också om det som omgärdar åldrandet, och som väntar de flesta av oss någonstans i framtiden. Tills dess gäller det att söka det som kallas livskvalitet, och inte låta den drunkna i egenskapade konflikter. Lättare sagt än gjort kanske, men man kan ju försöka åtminstone. 2010.04.25 Jarl Strömbäck