Vilks Nimis
Det var en fin försommardag för ca 20 år sedan. Ett 20-tal gamla vänner hade samlats på Rustmästargården i det vackra Arild på Kullabergs norra sluttningar för att umgås ett par dagar.
Utrymme gavs för lite utflykter, och vi gav oss av för att titta på områdets mest skandalomsusade konstprojekt, Lars Vilks nimis, en av drivved uppbyggd skrothög i strandslänten på Kullabergs södra sluttningar. I norra Skåne är det området omhuldat och skyddat. Omgivet av den skånska platta geografin, sticker Kullaberg ut med sin kuperade och skulpterade karaktär. Ett smycke i odlingslandskapet älskat av många, och med Sveriges högst belägna fyr, Kullens fyr som sin krona.
Där hade provokatören Vilks satt in stöten, och naturligtvis väckte det protester. Såväl privatpersoner som myndigheter försökte få bort den ”anskrämliga” konsten. Vilks svarade med att överklaga och obstruera på varje möjligt sätt. Kampen pågick i åratal, så småningom tröttnade de som ville ha bort ”konstverket”, och Vilks kunde triumfera.
Vilks rondellhund
Hos somliga ligger gränsen mellan konst och provokation snubblande nära varann. När Vilks inspirerad av Jyllandspostens muhamedteckningar gjorde sina rondellhundar på samma motiv, så är det typisk Vilks provokation. Handlar det överhuvudtaget om konst, kan man fråga sig? Handlar det inte i själva verket väldigt mycket om personlig profilering på mörka rasistiska grunder.
För det Vilks gör är egentligen ett lika typiskt rasistiskt påhopp, som det som under århundraden riktats mot judarna. I de fallen var de grova dragen, de krokiga och stora näsorna liksom också girigheten, de farliga barbarerna temat för motiven.
Kan konsten vara rasistisk? Självklart är det så, alla stora diktaturer har haft sina konstnärliga medlöpare.
Nalin Pekgul har helt rätt i sin analys (SvD 10.3) när hon påpekar att Vilks genom sitt handlande ger extremister på båda sidorna, svenska och invandrade argument, stöd och uppmuntran.
Hans agerande borde stämplas som hets mot folkgrupp.
2010.03.11
Jarl Strömbäck
Det var en fin försommardag för ca 20 år sedan. Ett 20-tal gamla vänner hade samlats på Rustmästargården i det vackra Arild på Kullabergs norra sluttningar för att umgås ett par dagar.
Utrymme gavs för lite utflykter, och vi gav oss av för att titta på områdets mest skandalomsusade konstprojekt, Lars Vilks nimis, en av drivved uppbyggd skrothög i strandslänten på Kullabergs södra sluttningar. I norra Skåne är det området omhuldat och skyddat. Omgivet av den skånska platta geografin, sticker Kullaberg ut med sin kuperade och skulpterade karaktär. Ett smycke i odlingslandskapet älskat av många, och med Sveriges högst belägna fyr, Kullens fyr som sin krona.
Där hade provokatören Vilks satt in stöten, och naturligtvis väckte det protester. Såväl privatpersoner som myndigheter försökte få bort den ”anskrämliga” konsten. Vilks svarade med att överklaga och obstruera på varje möjligt sätt. Kampen pågick i åratal, så småningom tröttnade de som ville ha bort ”konstverket”, och Vilks kunde triumfera.
Vilks rondellhund
Hos somliga ligger gränsen mellan konst och provokation snubblande nära varann. När Vilks inspirerad av Jyllandspostens muhamedteckningar gjorde sina rondellhundar på samma motiv, så är det typisk Vilks provokation. Handlar det överhuvudtaget om konst, kan man fråga sig? Handlar det inte i själva verket väldigt mycket om personlig profilering på mörka rasistiska grunder.
För det Vilks gör är egentligen ett lika typiskt rasistiskt påhopp, som det som under århundraden riktats mot judarna. I de fallen var de grova dragen, de krokiga och stora näsorna liksom också girigheten, de farliga barbarerna temat för motiven.
Kan konsten vara rasistisk? Självklart är det så, alla stora diktaturer har haft sina konstnärliga medlöpare.
Nalin Pekgul har helt rätt i sin analys (SvD 10.3) när hon påpekar att Vilks genom sitt handlande ger extremister på båda sidorna, svenska och invandrade argument, stöd och uppmuntran.
Hans agerande borde stämplas som hets mot folkgrupp.
2010.03.11
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar