Det tredje alternativet

Om några månader går vi till val och valtemperaturen stiger. Nu skall de senaste årens utveckling vägas mot de förväntningar som fanns inför 2006 års val, och de förändringar som vi vill se under kommande år. Vi som företräder SPI – seniorpartiet, har ofta en del av livet bakom oss. Vi drivs inte av karriärkrav, snarare är det så att vi har barn- och barnbarn. Dom vill vi ge ett bra samhälla att växa upp i. Ett samhälle präglat av tillit och trygghet, liksom tron på de goda värdena i livet. Mot den bakgrunden har nu SPI funnits i drygt 20 år, olika starkt i olika delar av landet. I våra led finns stor politisk och annan kunskap som vi vill använda för påverkan. I det avseendet kan man gärna få se oss som en politisk gren av de äldres organisationer. Vår strävan i partiet är att vara ett parti för hela landet och för samtliga medborgare. Inte ett genuint intresseparti för någon enskild grupp, eller någon enskild landsända. När det är sagt är det dags att granska det politiska landskap vi har idag, och som utvecklats de senaste åren. Låt oss börja för 10-talet år sedan. Den dåvarande regeringen (S) hade ekonomiska problem att brottas med liksom problem med arbetslöshet. Man valde då modellen att i hög grad förtidspensionera de som inte ansågs vara anställningsbara. För att klara kostnaderna för det tog man pengarna ur de pensioner som var avsedda för 65+ personer. De äldre, pensionärerna fick betala något som egentligen var sociala kostnader. Utöver det flyttade man över 258 miljarder från pensionsfonderna till statskassan, något som närmast kan betecknas som en plundring av de äldres sparbössa. Den summan var ca 25 % av det samlade pensionskapitalet, och resultatet idag ser vi i de nu sänkta pensionerna. När så den nya regeringen tillträdde 2006 fanns stora förhoppningar om en bättre, mer rättvis politik. Istället möttes vi av en regering som gjort verklighet av en ny form av klassfråga. Nu handlar det inte om arbetare mot tjänstemän eller företagare. Nu handlar det om en medveten åldersdiskriminering av de äldre på skatteområdet. Lika skatt för lika inkomst har varit en självklar del av en rättvis skattepolitik, så är det inte längre. Därav den stora besvikelse som kommit till uttryck i kontakterna mellan företrädare för de äldre och de etablerade politiska partierna. Finns det då några skäl för de äldre att klaga? Medelinkomsten i Sverige år 2009 var 25 500 kronor/månad. Genomsnittspensionen för landets samtliga pensionärer år 2010 är 13000 kr/månad. Bland många nationalekonomer brukar man använda begreppet ”relativ fattigdom” om de som har en inkomst mindre än 60 % av medelinkomsten för löntagarna. Med den definitionen lever hälften av landets äldre, ca 800 000 personer i relativ fattigdom. För dem är valet i höst ingen lätt fråga. Vem kan man lita på egentligen? Vi har i kommande val för första gången något som närmast kan liknas vid ett 2-parti system. Ingen av grupperna har på något bindande sätt visat att man vill ta bort de klassgränser man nu byggt mot de äldre. Det behövs ett tredje alternativ, ett alternativ som inte bygger på motsättningar mellan grupper av invandrare och svenskar, eller mellan olika delar av landet. Vi i SPI anser att vi kan utgöra det alternativet. 2010.03.20 Jarl Strömbäck