Liberalismens tre musketörer!

För den som följt den politiska debatten under senare år har budskapet varit återkommande. Liberalismen har vunnit slaget om ismerna i vårt land. Ingen talar på allvar längre om förstatligande av näringslivet. Inte heller finns något underlag för konservatismen, bortsett från en del värdekonservatism knuten till familjevärden. Men de värdena är också en tung del i det liberala tänkandet. Trängseln i mittfåran av svensk politik är påfallande. Centern har övergett sin traditionella teknikfientlighet knuten till kärnkraften. Man har övergett nej-linjen i EU-frågan och bejakar nu det europeiska samarbetet. På arbetsrättens område har man haft modet att utmana, genom att förorda anställningslättnader för de yngre på arbetsmarknaden. I frågan om social turism tog man direkt strid med det fördomsfulla synsätt som också delar av Folkpartiet visade upp. Som tack för de omsvängningarna utnämndes partiet i vissa media som det nya liberala partiet, och framgången i valet hösten 2006 gjorde dem till landets 3:e största parti. Moderaterna å andra sidan visade efter 2002 års svidande valförlust just den förnyelsekraft som behövdes. Med nya kvastar i partiets ledning följde också en till stor del ny politik. Det nya arbetarpartiet lanserades av det parti som traditionellt ansetts stå längst bort från arbetarnas villkor och vardag. Arbete istället för bidrag som slogan blev en framgång genom att man gjorde argumentationen trovärdig. Omställningen var i och för sig påbörjad redan under socialdemokratisk ledning genom skärpningar av A-kassa och Försäkringskassa, men fick fastare form av Moderaterna. Genom samarbetet i alliansen visade man dessutom sin villighet att tillsammans forma den alternativa regering som vänsterkartellen inte kunde visa upp. Folkpartiet, det traditionella liberala partiet har under ett antal år vinglat i sin liberala utstrålning. För partiets ledning må den uppfattning vara felaktig, men för den vanlige väljaren är det bilden. Hårdare tag på olika områden, en tuffare invandringspolitik parad med mer disciplin i skolan kan se riktigt ut om man förmår kommunicera budskapet med trovärdighet. Den trovärdigheten har inte partiet förmått att förmedla av valresultatet 2006 att döma. Och i valet mellan att göra en förnyelse liknande den Moderata gjorde 2002, väljer partiet att i en glättig skrift till NU:s läsare plädera för att någon förnyelse av ledarskapet inte behövs. Vissa lär av verkligheten, andra förnekar den. För väljarna är det inget stort problem. De har numera åtminstone 3 partier vilka kan sägas vara bärare av det liberala budskapet. Vilka som blir vinnare och förlorare i kampen om de liberala väljarna i 2010 års val bestäms av väljarna. Inget tyder idag på att Folkpartiet i det avseendet har större trovärdighet än de andra två liberala musketörerna. 2007.04.08 Jarl Strömbäck