Går det att bota sjukvården?

Sjukvårdens organisatoriska ohälsa är ett återkommande tema i media. Så var fallet också i ÖA den 12.4 där såväl ledaren som en lång insändare utryckte sin kritik. Mot den bakgrunden vill jag gärna ge några synpunkter med utgångspunkt från de senaste årens erfarenheter som landstingspolitiker. Låt mig först ge en eloge till revisionen, som utifrån sina förutsättningar gör ett bra jobb, de lyfter fram de brister man ser om och återigen. Det är inte bristen på revision, och därigenom kunskap som är knutpunkten. Inte heller ligger lösningen i ett förstatligande av vården. Ett planmonopol blir inte bättre av att besluten fattas ännu längre bort från de som berörs. Lösningen ligger långt närmare, men möts ändå av så mycket skepsis. Alla system har sina vinnare och förlorare. I normalfallet har vi fått inpräntat i oss att monopol begränsar och ger högre kostnader. Ändå accepterar vi det i allt väsentligt på den slutna vårdens områden. Det har byggts en myt runt tanken att god vård bara kan ges om den produceras i offentlig regi. Den myten göder delar av vårdens aktörer, medan den samtidigt gör vården alltmer otillgänglig, trösklarna för att komma in allt högre. Låt mig ta ett exempel. Kuba är ju ett land som vänstergrupper så gärna lyfter fram som ett gott exempel. Där är lönen för en läkare ca hälften av lönen för en yrkesarbetare. I vårt land är förhållandet det omvända. De allt högre kostnader som kommer av bristen på konkurrens tränger ut vården för behövande. Läkarbristen, vilken uppstått som en följd av motstånd mot en utbyggd utbildning pressar ytterligare upp lönerna och minskar därmed utrymmet för direkt vård. Landstingen är ansvariga för att vi alla får en god och likvärdig vård. Det finns däremot inget som säger att landstingen måste producera den vården själva. I ett internationellt perspektiv ges också vården genom en mix av offentliga och mer fristående operatörer. Så är det också inom tandvården i vårt land, där fördelningen mellan folktandvård och fristående tandvårdskliniker är ca 50-50 %. Den situation som uppstått i och med planmonopolet i vården måste brytas upp. Det kan inte ske över en dag, men det kan ske över tid. Ett första steg vore att uppmuntra fristående grupper att öppna kliniker på olika områden, naturligtvis i avtal med landstinget så som sker vid exempelvis Sophiahemmet i Stockholm. De erfarenheter vi fått från entreprenadlösningar på primärvårdens områden pekar entydigt på en större effektivitet och trivsel på de enheter som brutit sig loss från landstingen. Samma utveckling kan och måste påbörjas också inom den slutna vården. Vår tradition utgör en stark garanti för att det alltid kommer att finnas en offentligt producerad vård. Men den måste balanseras mot en större öppenhet för alternativa lösningar. Det är enligt min mening den väg som måste tas om vi på sikt skall kunna begränsa kostnadstrycket, ge en bättre vård grundad på konkurrens och god tillgänglighet. Det är min förhoppning att de små steg i den riktningen som den nya regeringen aviserat, kommer att få praktiska resultat också i vårt landsting. Alternativet är ytterligare skattehöjningar och vårdköer som inte kan lagstiftas bort. 2007.04.12 Jarl Strömbäck