Landsting på villovägar?

Landsting på villovägar? Det stormar återigen i landstinget Västernorrland. Nu har underskotten i Sundsvall tänt brasan, och en del av elden skall spridas till andra sjukvårdsområden. Sollefteå får veta av vissa debattörer att de egentligen inte behövs som akutsjukhus. Öviks sjukhus måste göra neddragningar vilka för ett par månader sedan inte ansågs behövas. Och som en given reaktion ersätts de konstruktiva samtalet av en agitation som speglar låsta positioner. Den attityden bådar inte gott för ett landsting med ambitionen att ta ett utökat ansvar också för den regionala utvecklingen. Vart tar det fria vårdvalet vägen om länsgränserna återigen skall bli ett hinder för sökandet av den bästa vården. Vad händer med patientsäkerheten om inte det lilla embryo till konkurrens som ryms i det fria vårdvalet får utvecklas? Och varför får det planekonomiska tänkande som misslyckats på så många områden, fortfarande vara så starkt inom sjukvården? Nog finns det väl något att lära av att de samhällsektorer som drivs i fri konkurrens i så liten utsträckning figurerar i media under missnöjesrubriker. Och att den närmast totalt samhällstyrda sjukvårdssektorn återkommande skakas av konflikter och negativa rubriker. Kanske vore det bra om storregionen snart kommer till stånd. Då får vi måhända en större spridning av ansvar, och därmed också mer av saklighet. Då kan en del revirgränser rivas och sjukvården få en mer behovsanpassad karaktär. I det arbetet måste rymmas att sjukvården också är en lokal angelägenhet. Det lokala mindre sjukhuset, specialiserat på sitt sätt kan vara en nog så god modell att arbeta efter som att lägga alltför många bollar i det stora sjukhuset glufs-glufs knä. Störst är inte alltid bäst och i den avvägningen har det politiskt ansvariga också att låta bytänkandet stå tillbaka för mer övergripande synsätt. Demokrati handlar också om fördelning av resurser och en god spridning av tillgängligheten i vården. Jarl Strömbäck